Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 2

fördelarne al det goda parti hon kale gjort och för hvilket han, i förbi klenle sagdt, väntade att hon sti ändigt skulle visa sig tacksam. I denua förväntan blef han lika så ständigt besviken. Mrs Cärruthers var en sinn qvinna, och som hon icke kände något särdeles öfrermätt af tacksamhet, visade hon heller ingen. Hon var derjemte en dame — som dame långt fallkomligare, än mr Carrutlhiers var oklanderlig som gentlemau — och uppbar derföre sin ställning såsom något som föll af sig sjelf, likasom hon skulle uppburit en vida högre eller vida lägre, och tänkte intet derpå. Hon var genom sina käuslors adelskap, al sin natur så vida öfverläg-en sin man att hon icke misstänkte honom för någon dubbel bevekelsegrund, hvilken den än niåtte vara, till hans uppförande mot George Dallas. Hon drömde icke om att mr Carruthers till Poynings var hemligt och oroligt svartsjuk på den man, som för många år sedan var död i sin bästa alder och på den son, som först hade varit den unga enkans enda tröst och sedan hennes bittraste pröfning. Den lefvande och den döde misshagade båda mr Carruthers, och det skullo utan tvifvel ha gjort honom glad, om än i all sköns hemlighet, ifall han kunnat åvägabringa något som helst bevis för att George Dallas hade en påfallande likhet med sin far i alla de bristfälliga sidorna sf hans yttre och alla felen i hans karakter. Men ett dylikt bevis låg utom hans förmåga och mr Carruthers nödgades att i all hemlighet hoppas, det hans förmodanden voro riktiga i detta hänseende och se en stadfästelse på dem i sin hustrus sorgfälliga tystnad om hennes första man. Ej ens i deras mest för