Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 2

sade sig i afseende på hans nicee och hustru. Mrs Carruthers älskade den unga flickan, skulle med glilje varit henne i moders ställe, och som Clares egen mor hade varit utomordentligt svag i afscende på moderlig pligtkäns a och ömhet, skulle det varit af stort gagn för Clare, om hon hade ersatt denna dame. Men hon märkte snart att detta icke lät sig göra; hennes mans ständiga medvetande om sin egen vigt, hans oupphörliga fruktan för att den skulle blifva kränkt eller på minsta sätt åsidosatt, förhindrade hennes goda afsigter, och då hon, oaktadt hon icke kände källan till denna svaghet, visste huru fruktlöst det var att motsätta sig den, uppgaf hon de planer hon uppgjort. Mr Carruthers var ur stånd att tro det hans hustru icke en onda gång drömde om att låta Clare umgälla Georges förvisning, hvartill flickans vistande på Poynings hade angilvits som skäl, eller att hon skulle ha föraktat sig sjelf, om. en sådan tanke uppstått hos henne, likasom hon sannolikt skulle hafva föraktat honom, i händelse hon vetat hur naturlig och oundgänglig hun ansåg den vara hos henne, Deraf kom det sig att det endast rådde liten sann förtrolighet eller tillit mellan de tre personer som lefde tillsammans på Poynings. Clare var mycket lycklig; hon hade sina egna önskningar och böjelser och medel att tillfredsställa dem. (Forts.)