Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 2

en tanka som skulle undergått en betydlig förvandling, om Clare mistat hvad hon egde och blifvit beroende at honom, Han talade om henne som min brors urfringe och tänkte sig henne också på det sättet och icke som min brors f.räldralösa barn? ; men i alla yttre och materiela hänseer.den var mr Carrnthers till Poynings en beundransvärd förmyndare och ett högst aktningsvärdt exemplar af onklar. Det skulle gått honom mycket när, om ban upptäckt att någon ung dame i grefska et hade varit bättre klädd eller ridit bättre, hade åtujutit en mera vördnadstull uppmärksamhet, hade varit mer bildad eller inom sällskepslifvet blifvit betraktad såsom i något hänseende mer gynnad af lyckan än miss Carruthers, väl icke till Poynings men dock temligen nära denna utmärkelse, och som sannolikt en gång i tiden skulle komma henue till del, Mr Carruthers beklagade ej att han icke hade några barn; han hade aldrig brytt sig om barn, och ehura han ej var någon särdeles skarp i iakttagare, hade han dock stundom lagt märke till att en rik mans arfvinges vigt lätt kunde uppväga den unge mannens egen vigt. Så långt krönikan räckte hade ingen Carruthers någonsin haft en stor familj och för sin egen del fwn han behag i den föreställningen, att en qvinnlig arfvinge till både hans egen och hans brors förmögenhet skulle foga sitt namn till hennes makes. Det hade han fullt och fast föresatt sig. Så framt ej Clare blef gift med en adelsman skulle hennes man antaga namnet Carruthers. Namnet Carruthers till Poynings finge ej dö ut. Den egendomliga svartsjukan, som utgjorde en af de hemliga beståndsdelarne i mr Carruthers karakter, vi