Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 1

sig sjelf att han blef aktad och vördad, att hans anseende, ställning och värdighet blefvo tillbörligen erkända, hvarpå han i en iillfredeställd sinnesstämning slutade sin monolog. XÅlskade sin hustru — ah! hvarken han eller någon annan visste huru mycket. George Dallas hade ej behöft vara i bekymmer om huru hans styffar skulle behandla hans mor. När den unge mannen förbanuade sin förvisning från sin mors sida och sin styflars hem kände han endast litet till de grunder som hade förmått mr Carruthers att afsäga denna förvisningsdom och iakttaga den så strängt. Det var endast hans styfsons sjelfsvåld och utsväfningar; ty churu mr Carruthers var en pedant, var han dock tillräc ligt man af verld för att veta att det gifves ungdomsförvillelser som i tidens lopp rätta sig at sig sjelfva. Det var iogen hemlig ängslan för att havs brorsdotter genom att bringas tillsammans med denne förlorade son skulle bländas af skenet af hans talanger och sveda sin ungdom och oskuld i deras förderfliga ljus. Det var ej af fruktan att bli nödsakad erkänna den unge mannen som slägting inför grefskapets högförnäma familjer. Som naturen ej utrustat mr Carruthers med förmåga att vinna tillgifvenhet, om det än icke kunde nekas att det fanns egenska; er i hans karakter, som bjödo aktning, var det lyckligt för honom, att han brydde sig mindre om den förra än den senare. Icke dessmindre skulle han sannolikt blifvit högst förstämd, för att icke säga olycklig, ifall han trott att hans hustru, mrs Carruthers till Poynings, som han efter all sannolikhet kallade henne tillochmed i sina hemligaste tankar, icke älskade honom. En ———— — —L——