Göteborgsposten – 11 februari 1868, sida 1

sådan förmodan hade emellertid aldrig uppstått hos honom, hvilket var lyckligt, ty mr Carruthters var böjd för att hälla lika fast på sinförmodanden som andra menniskor på sina öfvertygel-er — och hvarför skulle hau icke också det, då de ju voro hans? och det skulle varit mycket svärt att uttränga en sådan förmodan hos honom. Om det skulle låtit sig göra skulle hans förmodan för det första varit oriktig och för det audra farlig. Mrs Carruthers till Poynings ålskade sin något trumpno och afgjordt frånstötande men oklanderligt aktningsvärda man, om icke passioneradt, hvilket knappast skulle vara att vänta, så likväl mycket uppriktigt, och bedömde honom på qvinuors sätt, det vill säga langt öfser hans förtjenster. Alla qvinnor älska sina män med undantag af dem som uppenbart icko göra det, och mrs Carruthers var intet undantag från denna regel. Ilon hade ett vida större mått af rättvisa än de flesta qvinnor och brukade den praktiskt i det hon använde det på sig sjelf. IIon visste att det var hennes son, som var skuld till hennes stora sorg, som hade tillintetgjort all den stolthet och glädje, hennes lyckliga äktenskap eljest skulle hafva skåänkt henne, och hon förebrådde icke sin man detta eller lät, med undantag deraf att hennes oöfvervinneliga bekymmer och förstämning förorsakade honom missnöje, straffet derför drabba honom. Hon visste att han var sträng och väntade sig icke någon mildhet af honom; men hon mottog de fördelar som följa med stränghet i karakteren och bar de dermed förbundna ledsamheterna med godt sinne. — Om jag varit i hans ställe, hade hon sagt till sig