Göteborgsposten – 10 februari 1868, sida 2

omkring i salen, hvarest arrendatorena den dag de erlade sina arrenden, bevär ligades med att bli bjudna på middag, och hörde sin skål utbringas med glödande uttryck och drickas med stor entusiasm — ty han var en god och frikostig värd — och niär han uttalade sin tacksägelse med några korta stående talesätt och strök sig i det hvita hakskägget och bugade sig under upprepade hurrarop, hur kunde då någon tanke om hans egna ofullkomlizheter uppstå hos honom? . Ofullkomligheter? Ofullkomligheter hos mr Carruthers till Poynings? Om det också i hans yngre dagar funnits en hemlig formodan om tillvaron af något som var så föga önsklizt och så stridande mot den en landtbomagnat tillkommande ställni g, hade den dock för längesedan försvunnit. Det skulie i sauning ha varit svårt och onaturligt för en så utmärkt aktad och ärad man att icke falla på den tanken att det måtte finnas otvilvelaktiga grunder till det vidt utbredda anscende han åtnjöt. Det gifves två slags squirer, för att använda det gamla engelska ordet, som utöfva lika stort inflytande på landtbrukarne, ehuru på högst olika sätt, Den ene är den typ som Ljelding tyckte så om att teckna och som endast så obetydligt förändrat sig sedan hans tid — den sorgfrie jizaren, som fnzar soglar i snaror, smeker flickorna under hakan, värderar sina krus, rider öfver stock och sten, den svärjande bredskörtade squiren med korderojknäbyxorna och den hvita hatten. Den andre är godsegaren, fredsdomaren, ordföranden för fattigkommittien och upprätthällaren af kyrka och stat. Mr Currutbers till Poynings hörde till den sista