Göteborgsposten – 10 februari 1868, sida 2

till att göra sig skyldiga till dylika förseelser, kunde ej fattas af hans högst aktningsvärda inbillningskraft. En man af hans slag visar sig I allmänhet minst till sin fördel i sina husliga törhålianden. Tilbedd som han blir af sina unde lydande, hvilka, när omständigheterna tonga dem att komma i beröring med honom, bildligt taladt, närma sig honom enligt siamesiskt bruk på händer och knä, får mottagaren af all denna hyllning vanligtvis alltför mycket af en prelats hemlighetstulihet och värdighet för aÅt kunna vara angenäm för dem som dagligen skola umgås mel honom. Mr Carruthers utgjorde intet undantig trån denna regel. Han hyste den åsigten att kärlek med undantag af den högst aktningsvärda men något svaga hängitvonhet som mödrar hafva till e sina små barn, var en narraktig och barnslig känsla, som aldrig i verkligheten tjenade till något eller kunde vara värd någon uppmärksamhet, förrän qvinnan biilvit genomträngd af ett viss: mått unlsersåtlig vördnad för föremålet för sin t:llgifvenhet. Mr Carruthers hade aldrig läst Tennyson (som de flesta af hans embetsbröder var han ytierst sträng mot författare i allmänhet och betraktade dem icke endast som stora narrar utan som lättjetulla förderfvade narrar, hvilka gjorle bättre i att förvärfva sin utkomst på ett mera anständigt sätt, till exempel som droskkuskar eller bomvaktare), men var icke dessmindre fullt och fast öfvertygad om vatt qvinnan är den lägre menniskan och kända att hvarje öppea yttring från hans sida af kärlek till hans hustra skulle strida emot hvad han ansåg för ett oatvisligt vilkor för sin husliga lycka — att man