Göteborgsposten – 10 februari 1868, sida 1

sar, som nu voro upphissade på smala triisfällningar i stället för att innesluta de breda skuldror och de senor och muskler som de hade skyddat i krigen mellan den röda och hvita rosen eller kavaljerna och Rundhufvudena; alla portratterna af de gamla förfäderna som hängde rundtomkring på väggarne i matsalen, krigare, hofmin, britiska egendomsegare som med allvarliga ögon stirrade på den statlige gamle gentlemannen deras ättling; alla de gamla tapeterna som voro broderade af Maud Carruthers, hvars man fallit i Maria Stuarts tjenst; hela bildhuggeriarbetot och förgyllningen i huset, alla de färgade rutorna i fönstren, alla vapensköldarne och hjelmprydnaderna på familjsilfret — allt hviskade till slägtens vuvarande öfverhufvud att han var Carruthers till Poynings och behöfde endast anstränga sig ganska litet för att finna lifvet var en icke särdeles svår uppgift tillochmed för en person som endast helt sparsamt var utrustad med hjerna. Han pröfvade det således, pröfvade det som ung man, hade beständigt sedan fortsatt denna pröfning och funnit det lyckligt. IIvarje hemlig misstanke om hans egen brist på förstånd var för länge sedan försvunnen och hur skulle den också hafva kunnat fortfara? När mr Carruthers beklädde sin plats som ordförande i fredsdomarerätten i Amherst, fann han, i det han med stor beundran lyssnade till de inledande anmärkningar han riktade till den fänglade syndaren innan han afsade domen öfver honom, att hans anmärkningar endast voro ett genljud af rättskrifvaren som stod bakom honom och hviskade honom i örat. När han som det regelmessigt var kans vana, gick