Göteborgsposten – 10 februari 1868, sida 1

herremansvärsigheterna kunna upprätthållas; så länge det honom som fredsdomare tillkommande anseendet, i förening med ett något obestämdt hopp om att eu gång i tiden förvärfva sig en vice stathallares ställning kan uppnås, håller sig den mest djerfva äregirighet inom sina gränser och den unge engelske gentlemannen är nöjd. Mer än tillfreds, i sanning, var mr Carruthers vid den tron att alla de ofvananförda fordringarne voro på ott utmärkt sätt uppfyllda. I sina yngre dagar hade han förföljts af en dunkel öfvertygelse om att han snarare var ett fi än ett snille; han erinrade sig att så hade det utslag lydt som blifvit fäldt i skolan i Rugby och hans betraktelse öfver sin mycket korta lefnadsbana i Cambridge berättigade honom ej att draga riktigheten af haus skolkamraters dom i tvifvel. Icke ens en man med mr Carruthers lugna könslor var detta någon glad källa till betraktelser; det var i sjelfva verket en nedtryckande, förvänd, radikal sinnesstämning mot hvilken det endast gafs ett motgift — tanken på, att han var Carruthers till Poynings, en säker fast och pålitlig ställning som kunde ha hulpit sin egare öfver hvilket som helst om han var i aldrig så stor brist på andlig förmåga. Carruthers till Poynings! Så stod det i gamla grefskapshistorier med familjens slägtregister och ett förtjusande kopparstick af Poynings i början af århundradet, med två damer med puder och styfkjortlar som fiskade i en omöjlig dam och en herre med trekantig hatt och knäbyxor, som ej för någon erbjöd något särdeles benndransvärdt. Carruthers till Poynings! Alla de gamla rustningarne i förstugan, lifharnesk och pan