Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 6

plågan al såcken och munkallen, som varit nära att qväfva I gubben. — Om du yttrar ett ord, om du höjer ett rop, hade de sagt till honom, är det ej med oss du får att göra, vi öfverlemna dig i polisens händer. Man kunde ej säga honom något mera betydelsefullt, och hotelsen gjorde åtminstone för ögonblicket full verkan. Man lät grefven stiga ned och sätta sig i båten; Rack-Bobo, det modiga djuret, som redan var till hälften återställd efter de omsorger hans herre slösat på honom, hoppade sjelf i båten och lade sig bredvid gubben. Då man steg i land midtför villan, lemnade man båten och fången under hundens bevakning. — Jag förbereder dig på en sak, sade anamiten: det är att om du gör en rörelse eller om du försöker gifva en signal, något tillkännagifvande af hvad slag som helst ifrån dig, skall min hund, så medtagen han än är, ännu na styrka att döda dig. Derefter vände han sig till Rack-Bobo sjelf, visade på fången och yttrade: — Vakta honom väl! vakta honom väl! För att visa att han förstått, reste sig den gula hunden på frambenen, betraktade fången med resta hår och lät höra ett hotfullt morrande. Då banditen, som hade missdådares vanliga fina hörsel, sedan hans fiender aflägsnat sig hörde ljudet af åror på floden och förnam några ord som han trodde vexlades mellan de båda Blairzots, erfor han ett starkt begär att trotsa faran och försöka göra sig hörd af sina medbrottslingar. Han började följaktligen att låta höra ett slags svag hvissling, knappt hörbarare än en stark andedrägt. Så svagt detta ljud än var, reste sig dock hunden genast upp och började morra på ett så fruktansvärdt sätt, att banditen, bunden som han var, ej vågade fortsätta sitt befrielseförsök. Då han fann att han var i fiendens våld, insåg han att undergifvenhet och uppriktig lydnad voro de enda medlen till räddning, om räddning vore möjlig. Han kom till den slutsats, att om man haft mer undseende för honom än för Celestin, var det emedan man var angelägen att taga honom lefvande. För hvilket ändamål? — Ej var det för att öfverlemna honom i rättvisans händer, alldenstund man nyss hotat härmed i händelse han visade sig olydig. Det måste derföre vara för att på något sätt begagna sig af honom som man visat denna mildhet. Han beslöt att hvad slags bistånd man än kunde komma att fordra af honom, skulle han ej lemna det i annat fall än om han derigenom kunde få tillfälle att hämnas. Det vill säga: tanken på att tjena hans fiender födde hos honom på samma gång tanken på att förråda dem. Liksom Celestin Goulard var han en fullkomlig skurk, som gjorde det onda för det ondas skull och var ur stånd att förlåta de personer som sökte tvinga honom att för en enda gång handla för ett ädelt mål. När de tre vännerna återkommo till båten, lutade Nazir sig ned emot honom och sade: — Vi ha gifvit dig tillräcklig tid till begrundande; har du begrundat? — Ni behöfva mina tjenster, svarade han, det är bra; ni äro de starkaste, jag skall tjena er. — Det är bra! svarade expeditionens ledare i kort ton utan att gifva något löfte. Efter att en stund ha tänkt efter hvad slags hjelp de kunde vänta sig af honom, fann han den förmodan såsom den enda rimliga, att de ämnade använda honom mot samma personer som han hittills tjenat mot dem. Mon, en äkta zigenare som han var, bråkade han ej längre sin hjerna med att finna upplösningen till denna gåta, utan underkastade sig att vänta tills man lemnade honom förklaringar. Emellertid suto de tre följeslagarne tysta. Af de få ord de utbytte tills de slutligen uppnådde det ställe der de stego i land, var det ej möjligt att sluta sig till deras afsigter. Vid landstigningen, som egde rum nedanför SaintCloud, yttrade den person som tycktes vara ledaren för företaget : — Man skall nu befria dig från ditt fängsel och låta dig gå för dig sjelf, men försök ej att slippa undan oss; ty först och främst är din drägt i alltför uselt skick, och för det andra skulle denhär nå dig hastigare än du kunde springa. Han pekade på sin revolver. — Åh, sade banditen, ni behöfva ej göra er så stort besvär med att visa mig att ni äro de starkaste. Jag är I intet dumhufvud och jag förstår att finna mig i förhållandena. Det är klart att ni behöfva mig, eftersom ni då ni kunnat lemna mig död qvar på ön i stället föredragit att föra mig med er hit. Nåväl! hvad är det väl jag begär? jo att få arbeta. Använd mig, och om jag tjenar er väl, så betala mig väl. — Du skall bli betald efter de tjenster du gör oss och den uppriktighet du visar. — Åh, hvad uppriktigheten beträffar, så är det min starka sida. — Vi skola snart veta hvad vi rätta oss efter i det afseendet. För ditt eget intresse och för att man ej skall fåsta någon uppmärksamhet vid dig, så gå som om du tillhörde någon af vårt sällskap, tilldess vi finna en vagn. Detta dröjde ej länge; nära bryggan vid Saint-Cloud varseblefvo de en stor hyrvagn, som begaf sig ned mot sernvägsstationen. De stego alla fyra upp deri och läto köra sig till Aga-Nazirs hotell. Det var ännu temligen tidigt; den store betjenten Joseph snarkade på en soffa i förmaket, hvarest han i all beqvämlighet slagit sig ned medan han väntade på sin herre. Ali, som återkommit för flera timmar sedan och vakade otåligt afbidande agans återkomst, skakade betjenten af alla krafter då han hörde portklaffen slå och porfarm fnnnas Ianhs färväanjöng uc A 132 han A2 2 Ann I