Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 6

— sssN6456F94 C svårigheten af sin ställning. Ett ord af priorinnan hade varit tillräckligt. Han hade ingen egenskap, ingen rättighet på grund hvaraf han kunde göra anspråk på Amelies utlemnande ur denna obevekliga tillflyktsort. En enda man egde rättighet att framställa några fordringar, nemligen novisens fader, Portin. Men det var ju ej tänkbart att meddela sig med honom i detta fall. Grymt träffad af detta slag, men van att strida mot svårigheter, återtog vår hjelte vägen till Paris, hvarest så många andra omsorger fordrade hans närvaro. Enligt hvad han sagt till Perizel, förklarade han för denne beskaffenheten af den tjenst man väntade af honom. Hans två vänner voro närvarande vid samtalet, utan tvifvel för att visa att äfven de voro angelägna om att man skulle lyckas och utgöra en borgen för uppfyllandet af hans löften eller hotelser. l Denna gång var det fråga om att begagna sig af de underrättelser som mademoiselle Charlotte, sedan hennes starka passion för bojaren slocknat, meddelat sin unge tillbedjare om Mazikoffs hemliga utflykter. Så länge hennes kärlek för bojaren räckt, hade loretten aldrig haft en tanka på att underrätta sig om hans företag, såvidt de ej rörde deras förbindelse. Men så snart hon började lyssna till en ny tillbedjare, hvars nyfikenhet tycktes vara det förherrskande draget, blef hon utan att ana det och för att behaga honom spion på sin gamle beskyddare. Eddin-Bey upptäckte sålunda utan särdeles stor svårighet ryssens täta och alltid hemlighetsfulla besök i det till utseendet öfvergifna huset i quartier de VEtoile. Var det der han dolde, liksom den girige döljer sin skatt, den unga flicka till hvars försvarare han på ett så besynnerligt sätt gjort sig, och som han tog från sjukhuset? Allt gaf anledning till denna förmodan och, hvilket än resultatet kunde bli, så måste man skaffa sig inträde i detta så envist tillslutna hus. Det var helt naturligt att man tänkte på att begagna sig af Pårizel vid detta företag. Man kunde ej få något bättre tillfälle att använda denne uslings talang att öppna låsar, slå in dörrar och skaffa sig underrättelser om den okända. Sedan man kort och godt förklarat honom, att allt hvad han hade att göra för att bli fri och af dem erhålla medel till att begifva sig öfver gränsen inskränkte sig till ett dylikt företag, visade han sig den lyckligaste bland skurkar och svor att återkomma med händerna fulla af underrättelser. Han svor tillochmed något förmycket, ty genom öfverdriften i hans eder började man slutligen misstänka hans uppriktighet. Man nämnde för öfrigt ej hvari den upptäckt bestod, som han kunde komma att göra, men man befallde honom att, i händelse han komme i beröring med någon person som doldes i detta hus, äfven om det vore en portvakt eller en vaktare, afhålla sig från all slags våldsamhet och ej begagna sin styrka annat än till sjelfförsvar. Han lofvade allting. Den mörka sidan af saken lockade honom, och han var ej så fästad vid sina nya herrar att han ej inom sig gjorde det löftet att vid första tillfälle hämnas det nederlag de tillfogat honom, Han var, vi upprepa det, en fullständig skurk; Rosenknoppen och han voro värdiga att utgöra ett par. Han satte sig att röka en pipa på en bänk på andra sidan om den stora allen, så att han hade det hus hvari han borde intränga framför sig. Han hade ännu ej uppgjort någon bestämd plan för de åtgärder som borde vidtagas, utan lät detta bero på slumpen. Mellan klockan tio och elfva var allgen nästan folktom; blott några enstaka brådskande personer gingo förbi och vagnarne på vägen blefvo allt glesare. En man, hvars yttre var mycket enkelt och anspräkslöst, sannolikt af beräkning ty han hade stigit ur ett ståtligt equipage, närmade sig huset på den sidoell åt hvilken en af det öfvergifna hotellets fagader hade utsigt. När han ej var på mer än några stegs afstånd derifrån, såg han sig uppmärksamt omkring, och då han fann sig vara fullkomligt obemärkt, öppnade han sidoporten, gick hastigt in och stängde den åter. Den förrymde galörslafven hade blifvit förberedd på att det sannolikt skulle komma att gå så, och utan att vidare bekymra sig om den saken, skakade han ur sin urrökta pipa, stoppade den ånyo, tände den och började med belåten min åter röka i långa drag, under det han betraktade stjernorna och gjorde sina reflexioner. Nu, då han ej kunde nås af sina besegrare, var det med ett särdeles stort nöje han tänkte på, huru han skulle hämnas på dem och genom att plötsligt försvinna, sedan han blifvit herre öfver hemligheten af den förföljelse, för hvars skull de nu hade oförsigtigheten använda honom, låta dem erfara att han ej behöfde deras tillåtelse för att vara fri. Dit hade han hunnit i sina betraktelser, då han såg den person som inträdt i huset åter komma ut lika försigtigt som han gått in, efter att föga mer än en timma ha uppehållit sig derinne. Han märkte den omsorg hvarmed den okände tillslöt porten och denna försigtighet aflockade honom ett leende. Han lät sin man aflägsna sig ett stycke nedåt allgen och gick derefter i sin ordning fram till den lilla porten. Våra hjeltar hade fullkomligt rätt då de ansågo, att denne gamle erfarne inbrottstjuf just var den man som behöfdes för att komma till rätta med det dubbla säkerhetslås, hvarmed denna port stängdes och som bevisade den vigt man fästade vid att ingen skulle kunna tränga