Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 6

under några dagar. — Det är således afgjordt att ni tager mig i er tjenst? frågade banditen. Nazir gjorde en åtbörd af vämjelse. — Jag öfverlemnar tjenare sådane som du åt herrar sådane som den du tjenade i går, svarade han. Men när ag behöfver krossa sådant folk som honom, använder jag dertill sådant folk som du. Inom kort skall jag meddela dig mina befallningar, och om det värf jag uppdrager åt dig lyckas, skall du ha rättighet att gå och låta hänga dig på annat ställe. Om det misslyckas genom ditt fel eller genom förräderi, så är det här du skall bli straffad . och utan barmhertighet, det vill jag förbereda dig på. — Tack, svarade Perizel i sin råa och skämtande ton, man skall rätta sig efter hvad som blifvit sagdt. Utan att ens lyssna på hans svar, lemnade Nazir honom och sedan han befallt fram sin vagn lät han utan ett ögonblicks tidsspillan köra sig ända till det karmeliterkloster i närheten af Fontainebleau som banditen omnämnt. Men han hade ej beräknat denna ordens oböjliga disciplin. Den titel han innehade och hans egenskap af främmande sändebud voro emellertid nog för att skaffa honom inträde i samma samtalsrum dit vi fordom sågo juvelhandlaren från rue de la Paix införa den ädla unga flicka som ville för alltid skilja sig från den lefvande verlden. Enligt regeln lät priorinnan en yngre syster åtfölja sig. Det svarta sitsförhänget drogs undan och i den af gallret frånskilda delen af rummet varseblef vår hjelte, som nu, ehuru energisk han annars var, knappt var herre öfver sig sjelf, sin sinnesrörelse och sitt hjertas slag, dessa två personer. Priorinnan, klädd i sin bruna ylleklädning, hade slöjan upplyftad öfver sin stora stärkta hufva, och höll sig stående bredvid en halmstol framför främlingen. Den andra, den yngsta, som borde vara en novis att döma af hennes hvita klädning, satt längre bort på en annan stol, med axlarne till hälften vända mot gallret, och tycktes fördjupad i betraktande af det krusifix som hängde på den nakna och kalla muren. Det är antagligt att den vördnadsvärda abbedissan blef öfverraskad af den besökandes präktiga och egendomliga drägt; men hon tillslöt för en stund sina ögon, stålsatte sig mot alla verldsliga betraktelser och frågade, utan att låta det intresse framskymta som hon fästade vid denna vanliga fråga: — Kan jag få veta, min herre, hvad som förskaffar mig äran af ert besök? Hon bjöd honom på samma gång att sätta sig på halmstolen och satte sig sjelf på sin. — Jag vill säga er det, madame, svarade han mycket vördnadsfullt, och jag anropar era mest barmhertiga och mest evangeliska känslor — jag hvars drägt säger er att min religion ej är densamma som er — för att erhålla ett svar hvarvid jag fästar en del af min tillvaro. — Ni tillhör de otrogna länderna? sade priorinnan. — Af nåd, döm mig ej efter utseendet, madame. Hvad jag begär af er är för öfrigt ej af den beskaffenhet att ert samvete deraf kan oroas, det är en helt enkel upplysning. — Förklara er, min herre; hvad den kristliga barmhertigheten tillåter mig att göra, skall jag göra, såvidt det ligger inom gränserna för mina pligter. Detta samtal hade blifvit fördt med sakta röst. Emellertid var ekot starkt i det stora rummet, och ljuden hunno tydligt fram till de aflägsnaste delarne deraf, så alt novisen stördes i sina betraktelser. I början orörlig, lyssnade hon snart uppmärksamt, utan att likväl våga vända på hufvudet; sedermera i samma mån som främlingen talade erfor hon en egendomlig rörelse som det blef henne allt svårare att dölja. Hennes hvita och afmagrade händer hopknäpptes öfver radbandet, hvars kulor hon maskinmessigt gnuggade sönder. Då främlingen, som hon ej vågade betrakta och på hvilken hon förebrådde sig som ett fel att lyssna, fortfor att tala, knäföll hon på den bönpall som stod under krusifixet; hon tog sig om hufvudet med båda händerna och försökte bedja, på det himlen skulle förskona henne från en hallucination som nästan gjorde henne utom sig och hotade på en gång hennes förnuft och hennes lif. Vid det lindriga buller som förorsakades af hennes rörelse, riktade priorinnan på henne sin asketiska blick, och då hon i hennes handling ej såg något annat än en naturlig yttring af andakt gjorde hon ett tecken åt den okände att fortsätta. Men äfven han hade följt denna rörelse med blicken, och det var blott med stor ansträngning han tog sina ögon från denna gestalt, hvars anletsdrag han ej sett och till hvilken han kände sig dragen af ett slags magnetism. — Madame, sade han, inseende det grannlaga och kritiska i sin ställning, ni har i denna fromma tillslyktsort för omkring två år sedan mottagit en ung person som af sin far blef föreställd för er. Novisen upplyftade hufvudet, och om priorinnan varit mindre upptagen med att afgifva sitt svar, skulle hon ha hört en suck, nästan ett utrop från henne. I Men vid dessa enkla ord reste hon sig upp från sin stol, hvilket tvingade hennes gäst att göra detsamma, gjorde en djup nigning för honom och yttrade: — Min herre, karmeliterorden är ingalunda en verldslig orden, som så många andra. Våra kloster äro helgade fristäder, inom hvars trösklar intet ljud tränger från den I yttre verlden. Om ni likväl infinner er å en familjs vägnar under en officiel egenskap, endast i det fallet skall 1 — — — M — — — AA 1 jag kanhända kunna lemna er ett svar. han såg henne färdig att aflägsna sig, det är till era känslor som kristen jag vädjar ... Denna unga person kallade sig mademoiselle Amlie Portin. Vid detta namn vände novisen hufvudet mot gallret och uppgaf ett rop. — Han! ... det är han! ... Han lefver! Han lefver! — Amcli . utropade han i sin ordning, ja, det — Madame, sade Aga-Nazir med en viss liflighet då I fö i f I h