dantag från alla andra, ty du har aldrig älskat någon? Åhårtotte 1011 under uppgilvande al hoga rop 1 Faustinas armar. — För allt i verlden, laga så att hon kommer härifrån, yttrade Nazir till den sistnämnda. Detta skedde, men ej utan svårighet; tillochmed Nicolas bistånd fordrades; den unga flickans rop voro så högljudda, att man genom dörrar och fönster hörde dem ut i trädgården, hvarest de ännu mer ökade gästernas rörelse. I de ögonblick då Mazikoffs lidande, som tycktes vara förfärligt, tillät honom att tala, utsträckte han konvulsiviskt armarne mot ridån. — Der! der! ... utropade han med flämtande röst, der är hon! ... Jag vill att man för hit henne! Annette! ... Annette! ... — Ilan yrar, sade doktorn till lakejerna, för upp honom på sitt rum. Detta företag var förenadt med ännu större svårigheter än Charlottes bortförande. I det ögonblick Nazir, följande efter doktorn och de personer som buro bojaren, skulle utgå ur salongen, yttrade han till Ali: — Tillsäg Asperginos att komma till mig. Sedan den sjuke blifvit nedlagd på sin sing, och under det han än på sitt modersmål, än på fransyska yttrade en mängd saker, som för alla, utom doktorn och persern, saknade allt sundt förnuft, närmade sig denne och ställde sig bredvid bojarens säng. — Demetrius Mazikoff, sade han till honom, jag frågar dig ej om du kännt igen mig, eftersom du velat förgifta mig. — Han! ... utropade den eländige i det han vred sig spasmodigt; det är han! ... Ja, jag har kännt igen dig, demon ... Men jag erkänner att din infernaliska makt öfverträflar min! Ahl! han kommer för att trotsa mig i detta ögonblick! Fördömelsc! ... Nåväl! njut då af mina qval, usling!... Är du nöjd? ... Du triumferar, är det ej så? ... Han utbrast i ett hemskt skratt som kom de närvarande att rysa. Utmattad tillade han: — Och Saint-Valiez som ej synes till! som öfverger mig! ... Ah! alla förråda mig! alla! — Jag har kommit för att tala med dig om Annette innan du dör, ty du skall dö, Mazikoff, yttrade Nazir som stod dyster med korslagda armar. Du skall dö, du vet nog att ditt gift aldrig sviker. — Hvad vill du säga mig om Annette? ... utbrast den olycklige, på hvilken detta namn gjorde större intryck än allt annat som yttrades, Tala ... Det är ännu någon förfinad grymhet som du har i beredskap åt mig, är det ej så? Betyder ingenting! ... tala, jag vill det ... jag vill veta allt. Hans fiende fästade på honom sin lugna och kalla blick, mera uttrycksfull än de bittraste ord och åtbörder kunde vara, samt dröjde med svarct. — Det är du som stulit henne från mig, är det ej så? frågade bojaren. — Det är jag som återtagit henne från dig. — och det är äfven du som tillställt denna nedriga komedi för att i min enda ömma känsla tillfoga mig ett lidande? — Det är jag, du har sagt det. — Men då är hon här. Oh! att få se henne! ... att få se henne innan jag dör! ... — Du skall ej få se henne mera! ... Hon har lemnat detta hus för att följa den som fört henne hit och åt , tt I hvilken jag, på grund af min myndighet, anförtrott henne. — Och denne person ... säg ... hvem är det? — Den ende man i verlden som förtjenar henne... — Hans namn? ... hans namn? ... jag vill veta det ... Jag ber dig derom ... är du nöjd? Men långt ifrån att gifva vika för denna bön, yttrade hans oförsonlige fiende: till honom i en ton som var genomträngd af en bitande ironi: — Du älskar sålunda, underligt nog, denna unga flicka? .. Huru kommer det sig att hon utgör ett un— Ja, det är sannt ... jag erfar för henne en ömhet ... som skulle röra dig, om du vore mottaglig för något medlidande. — Mediidande för dig, Muzikoff! ... från mig! ... I sanning, annalkandet af döden åstadkommer förunderliga fenomener, och jag känner ej mera igen dig. — Ah! du hämnas! du hämnas, Raymond de Savarly! Men slumpen, som vändt sig emot mig, gynnar dig på ett förvånande sätt ... Du bör vara nöjd. — Nej, Mazikoff, det är ingalunda slumpen, det är försynen som uppenbarar sig häri och som i denna din dödsstund låter mig stå ansigte mot ansigte med dig! Denna upprättelse hade jag att fordra; den Evige tillåter mig få den, och jag mottager den, liksom jag skall mottaga den mot dina medbrottslingar, som jag äfven måste straffa, ty jag är hämnaren och ni skola alla drabbas af hämden, från den förste till den siste! Ah! du vet ej den hemliga orsaken till din ömhet mot denna unga flicka. Nåväl! jog skall yppa den för dig, jag skall yppa den emcdan du ej mera får se henne, emedan hon för alltid är skild från dig, emedan hon aldrig skall få veta denna hemlighet som skulle komma henne att dö af blygsel, emedan jag vill öka ditt lidande med detta straff. Denna unga flicka, Annette Aubry, som alla kalla henne, är Addas barn, är din dotter! ... Den döende uppgaf vid dessa ord ett hest och hemskt anskri samt låg nästan en hel minut med stirrande ögon, utan att röra sig, utan att ge ett ljud ifrån sig. Doktorn lyckades dock återkalla honom till sig sjelf; det hade varit barmhertigare att låta honom dö genast, ty han återvann sitt medvetande blott för att åter lida sitt straff. — Hvem kan bevisa detta? ... frågade han. Ett vittne, har du ett enda vittne? — Mitt vittne är här, återtog Nazir.