ning at ec pal tjenare att halla sig vid portarne och icko låta gycklaren gå ut. Men då hans farhågor började vakna fäste han sin blick på Aga-Nazir, hans ansigte var svagt upplyst af ljuset från spegeln, midt framför hvilken han befann sig. Nazir var så lugn och sorglös, att Asperginos kände sig lugnad. Han var icke den ende, som kände sig intresserad af vår hjeltes utseende; Mazikoff betraktade honom midtunder sina spasmer alltjemt med en ängslig uppmärksamhet och hans oro förrådde sig flera gånger genom denna upprepade fråga som han tillhviskade Charlotte: — Hvilket utseende tycker du persern har? — Han synes alldeles icke ha ledsamt, svarade loretten för hvarje gång; han bibehåller alltid sitt lugna utseende. Då han för tredje gången fått detta svar, gjorde han en åtbörd af otålighet och yttrade helt högt: — Nåväl! herr magiker, vi vänta. Asperginos förnyade sin signal och förevisningen började ånyo. En skugga gled fram öfver spegelns yta, derefter nalkades en ung flicka, klädd i svart och botäckt med en likadan slöja som föregående uppenbarelse. Men denna var ensam och gick med sänkt hufvud samt darrade så häftigt att slöjan rörde sig. Ingen såg hennes drag och likväl kände Charlotte Mazikoffs hand darra i hennes. Han begärde ej som Saint-Valiez att få se den framkallade vålnadens drag; han reste sig med en konvulsivisk rörelse, utsträckte båda armarne mot scenen och utropade med en vibrerande och förtviflad röst: — Annette! ... Annette! ... Vid första ropet hade uppenbarelsen försvunnit som en rök och ej endast det genomskinliga floret utan hela ridån, som skilde salongen i två delar, hade nedfallit framför spegeln. Åskådarne, som erforo en ganska liflig rörelse, höllo sig tysta i mörkret, och man hörde blott Saint-Valiez hotfulla ord och ryssens hemska stämma, ropande: — Förräderi! ... förräderi! ... Jag skall hämnas! ... jag skall hämnas! ... Mot slutet liknade detta upprepade rop ett rosslande. — Ljus! började man nu ropa från alla håll. Betjenter syntes i dörren med kandelabrar, men kunde ej tränga genom hopen. Man såg nu likväl tillräckligt för att söka komma ut, och oaktadt baronens ansträngningar för att bana sig väg fram till ridån, måste han följa med folkströmmen, som utbredde sig i gallerierna, och tog slutligen vägen till trädgården, hvarest illuminationen ännu räckte. — En läkare! ... Finnes det en läkare? ropade Charlotte som försökte lindra det anfall af fallandesjuka, för hvilket ryssen tycktes vara utsatt. — Jag har någon kännedom i medicinen, sade, i det han närmade sig, den person som mademoiselle Azklia infört under namn af Robert, och hvilken, som läsaren redan vet, ej var någon annan än vår vän Ang-Giang, anamiten. Bojarens tillstånd var förfärligt. — Må man lemna oss ensamma med fursten? befallde doktorn, vänd till en mängd personer som ännu af deltagande eller nyfikenhet stannade qvar. I den rymliga salongen funnos, utom ryssen, snart endast Faustina, Charlotte, doktorn och Aga-Nazir, som höll sig på en plats der den sjuke ej kunde se honom. Betjenterna, som voro helt förskräckta, höllo sig utanför dörren för att afhålla de nyfikna och i händelse af behof vara färdiga att lemna sitt bistånd. Saint-Valiez sökte öfverallt efter Asperginos, men fann honom ej. Han förnyade befallningen till de personer som höllo vakt vid portarne att ej låta honom passera och visade sig vida mer angelägen om att ertappa konstmakaren än vaka öfver sin vän, hvars tillstånd han för öfrigt ej trodde vara farligt. Under det han var sysselsatt med detta fruktlösa förföljande, fann Ali, som nu aflagt sin förklädnad, tillfälle j att tränga sig ända fram till sin herre och hviska i hans öra: — Jag vet hvad ryssen lider af. Han har intagit det gift som han ämnade åt er. På min ära! så mycket värre för honom! Det är jag som styrt om den saken! Utan att begära några vidare förklaringar för tillfället, närmade sig Nazir i sin ordning doktorn och meddelade honom i låg ton hvad han hört. — Finns det nu något medel att rädda denne uslin tillade han. Sålunda var det giftblandaren sjelf som fått intaga giftet. Våra vänner hade tagit sina försigtighetsmått innan de begåfvo sig till en fest, som borde dölja ett försåt. Då Nazir ej utan skäl misstänkt, att man gifvit honom g? 8) gift, hade Ang Giang låtit honom intaga det motgift, hvarmed han för alla händelser försett sig. Sålunda skulle han, äfven om han velat, ej kunnat erbjuda detta åt den olycklige som nu vred sig i rysliga konvulsioner. Den unge läkaren undersökte honom uppmärksamt, gjorde sig reda för hans tillstånd och svarade sin vän i låg ton: — Att rädda honom är omöjligt. — Huru lång tid återstår honom att lefva? — En fjerdedels timma. Bojarens lidande var ef en högst egendomlig karakter. Han föll ömsom i vanmakt, liksom gifvande vika för den tyngd hvaröfver han åtskilliga gånger under de sista två timmarne klagat, ömsom skakades han liksom under inflytandet af en galvanisk ström. Nazir gjorde ett tecken åt lakejerna att nalkas, och när de uppställt sig omkring sin herre, gjorde han ctt annat tecken åt doktorn. Denne fördubblade sina omsorger, upplöste halsduken.