Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 3

— 0 2— Ester det slera talare uppträdt både för och emot lagen, tog grefve Bismarck till ordet: Då jag nu hör dessa herrar (af venstra sidan) tala, hvilka jag ätven under åren 1863 och 64 hade emot mig, så skulle man nästan tro, att det var de, som eröfrat Hannover, att det var de som löst den vida svårare uppg ten att försona Europa med detta förvärlvande, och att det deremot var vi, regeringen, som på ett skamligt och lättsinnigt t sätt kastade penningarne ut genom fönstret. Det tycktes vara dep. Zieglers memng, att vi helst borde låta konung Georg omkomma i elände. I så fall tror jag för visso, att det antal hannoveranare, som f. n. samlas och organiseras i Strassburg, skulle vara betydligt störren. Vi betrakta IIannovers införlifning i Preussen, isynnerhet på grund af dess stora fördel för Tyskland, i allmänhet som en expropriation, hvartill vi erhöllo rättighet derigenom, att Hannover at egen dritt började föra krig emot oss. Af samma skäl ha vi icke heller kunnat uppfatta Hannovers förvärfrvande som en eröfring, hvilken borde genomtöras utan något alscende på kronans forna innehafvare ; vi ha tvärlom kännt oss förpligtade att bii eniga med honom om en godtgöreise. Vid underhandlingarne i Nikolsburg var det fråga om att gifva de depossiderade vissa stycken Jord; jag tror likväl, att alla nu äro ense om, att det var bra, att vi ej gingo in derpå. bå vi före kriget år 1866 sökte uppnå en öfverenskommelse med Österrike, erbjödo vid det 100 millioner (lör Hoistein) , men Österrike ville ba landområden; det begärde grefskapet Glatz och en del ar Ötra Schleslten för sin andel af hertigdömena. Derpå ville vi ej ingå, och det är visst, att vi skulle ansett det tör en lycklig politik, om Österrike mottagit penningar. Hvad angår Hannovers sörvärfvande. så är det oaktadt godtgörelsesumman ej någon dålig affär. Hannover eger en aktiv förmögenhet i kapitaler, jernvägar, domäner o. s. v., hvilken uppgår uill 6 thlr pr individ. Hannover har således inbragt oss en förmögenhet, hvilken, kapitaliserad, representerar 250 till 300 millioner; det är således ett mycket öfverdrifvet påstående, att Preussen genom ifrågavarande godtgörelsesumma pålägger sig nya bördor. Regeringen har i hela sin utrikes polirik efter fredsslutet 1866 ansett det för sin uppgitt att efter bästa förmåga sörsona de känslor i Europa, som blifvit sårade genom sakernas nya ordning. Ingen kan säga, huru mycket en sådan försoning är värd i reda penningar, men om regeringen genom denna summa ernår allt, hvad hon i afseende på den wolliska dynastien önskar, då anser jag priset vara mycket billigt; ja, jag kan försäkra er, att jag ej skulle draga i betänkande att alsluta detta fördrag ännu en gång och att ge 10 mill. till, om så skulle vara. Bismarck hotade derpå med, att ministeren skulle taga afsked, om kammaren ej antoge det ingifna laglörslaget. Det var då kammaren antog det. Preussen kan ännu icke umbära sin Bismarck. Österrike fortgår på sin beträdda liberala bana. Dot har förut omnämnts, att det söker så konkordatet med Rom omändradt i mera frisinnad riktning. Det påfliga hofvet synes dock ej vilja gå in härpå, ja, det påstås tillochmed ej ens vilja höra talas om en sådan förändring. Det är gilvet, Rom står fast vid sitt non-possumus. Men det finnes råd derför. Östorrike behöfver endast sjelft ändra konkordatet i den anda det behagar, och pälven skall nog underkasta sig en fait accompli. Rom väcker i alla fall icke mesta bekymren i Österrike. Detta har vida mera skäl att oroa sig för Rysslands stämplingar. Petersburgertidningarne spörja sig sjelfva, om det kan vara tillåtet för Österrike att i fred rekonstitnera och stadga sig. Och de svara alltjemt nekande. De ryska organerna räkna mycket på ungrarnes stolthet och obänd lighet. Att döma at des a senares tidningar, är man dock i Ungern på sin vakt. , irkehortig Albrecht har nu upphört att kallas öfver-armåbefalhafvare? och är i stället armåe-befälhafvaro. Borttagandet af detta vöfver innebär en hel systemförändring. Det betyder, att armåen ej längre står utom eller ötver författningen. Presterakapet måste böja sig inför denna, och sålunda nu äfven armåen. Det har visserligen funnits i Österrike en s. k. ansvarig krigsminister, men han var — tout comme chez nous! — föga mer än en sekreterare hos öfverbefälhafvaren, hvilken bade sitt eget departement, der den verkliga ledningen al affärerna låg. Makten var på en hand och ansvaret på en annan, och så länge det så förhöll sig, var någon koutroll icke möjlig. Detta kunde enligt den nya förtattningen ej längre få fortfara. Bytälet