Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 2

letsdrag i sin spegel. Bilden var icke uppmuntrande, men hon log endast bittert och gjorde en rörelse med handen som innebar huru föga hon bekymrude sig härom, — Aldrig mer, mumlade hon, aldrig mer. Morgonen var kall och dyster men Harriet brydde sig ej derom. IIon blickade ut genom fönstret i sin sängkammare, innan hon lemnade den, tätt beslöjad och iklädd hatt och schal. Derpå tillslöt hon luckorna stängde dörren i lås, tog ur nycklen och inträdde i förmaket, hvarest hon gick bort till en stol och tog upp en rock som låg bakom den; hon såg sig derefter ett ögonblick om, liksom hon sökte något. Hennes blick föll på en liten men tung skifva af svart marmor som låg på skrifbordet och tjenade till brefpress. Derpå utbredde hon rocken på bordet, lade marmorskifvan på den, vek den tätt tillsamman om den tunga medelpunkten och sammantryckte den till dess minsta möjliga omfång. Då det var gjordt slog hon ett starkt snöre om den och hållande den dold under sin schal ilade hon med skyndsamma steg ut ur huset. Ingen såg henne smyga ut genom dörren — pigorna i de angränsande husen hade nemligen ännu icke börjat sitt af förtroligt sqvaller lättade morgonarbeto med att tvätta gatdörrtrappor — och hon gick alldeles obemärkt nedåt gatan med böjdt hufvud, beslöjadt ansigte, skyndsamma fasta steg och ett oryggligt beslut. Det syntes ej till många vägfarande på gatan och af dem såg hon ingen och bemärktes endast af en. Harriet Routh riktade sina steg mot floden och anlände till Wostminstorbryggan då klockan i det stora tor