Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 1

— Då kunde han vid Gud också hafva betalt dem, sade George; det vet jag händelsevis, emedan han hade mycket guld och en mingd banknotor hos sig. Do tio pund han förlorade till mig betalade han med en note, vexlade en femma för att betala vår måltid och skröt och pratade hela tiden om de pengar han hade hos sig och hvad han skulle göra och icke göra med dem. Att tänka sig att Routh skall vara i den förlägenhet han är och hafva pengar att fordra af en karl sådan som hau! Hur mycket är det, mrs Routh? — Det — det vet jag icke, svarade Harriet. — Men jag uppehåller er ju ännu alltjemt med mitt prat; jag är den mest tanklösa menniska i verlden. Det föll George icke ett enda ögonblick in, att hon hade uppehållit honom tills hon fått veta allt hvad hon önskade af honom. Adjö, mrs Routh, adjö. Hon hade gått förbi honom med ljuset i handen och detta farväl bief sagdt ute i förstugan. Han utsträckte sin hand och efter att hafva tackat ett ögonblick, räckte hon honom sin som han tryckte med värma. Den var kall som ett liks. — Stå ej i den kalla luften, sade han, ni skälfver ju. Derpå aflägsnade han sig med lätta och glada steg. Harriet Routh blef ett ögonblick stående alldeles stilla, efter det han hade lemnat henne; sedan skyndade hon in i förmaket, tillslöt dörren, föll på knä framför en stol och dolde sitt ansigte i sina händer. Der knäföll hon hvarken snyftande eller gråtande men skälfvande at en dödlig ångest. Efter en kort stunds förlopp reste hon sig upp och