Göteborgsposten – 6 februari 1868, sida 2

Han betraktade det derbråkade guldet och turkoserna, tänkande på hvilket förändradt utseende de nu hade, men såg icke på henne, såg lycklistvis icke på henne; ty hade han sett hennes ansigte, skulle han — tillochmed han, så omisstänksam han än var — hafva sagt till sig sjelf, att hon skakades af en eller annan oförklarlig mäktig känsla. Det mörkröda blodet rusade upp i hennes kinder, utbredde sig på hennes vacka hals och frambragte plötsligt ett försk ;kligt susande för hennes öron. Det dröjde en minut innan hon svarade, och när Dallas då betraktade henne, var smärtan redan undertryckt. — Nej, nej, sade hon, guldet har sit värde och turkoserna likaledes sitt i förhållande till deras storlek. Ni skall gömma dem till någon regnig dag. — Af sådana kommer jag sannolikt att upplefva många, sade George halft leende halft suckande; men jag tror ej att de der sakerna någonsin skola bringa mig ett skydd mot störtregnets obarmhertiga piskande. Vill ni icke gömma dem för er egen del, mrs Routh, torde ni kanhända vara god att gömma dem för mig, tills jag kommer tillbaka. — Det skall jag, sade Harriet. Jag skall gömma dem i min pulpet, så vet ni hvar ni kan finna dem. (Forts.)