Göteborgsposten – 6 februari 1868, sida 1

Harriet tog ett djupt andedrag och färgen visade sig åter på hennes kind. — Jag skulle önska att ni ville det, mr Dallas, sade hon ifrigt. Jag vill ogerna skynda på er, det synes så egoistiskt, och var Stewart här, skulle han lägga långt mindre vigt vid det bryderi, hvari han befinner sig, än jag kan förmå mig till; men ni vet icke hur tacksam jag skulle vara er, om ni ville. Det ötvertalande allvaret i hennes ton, den bönfal lande blicken i hennes öga gjorde ett smärtsamt intryck på George, som skyndade försäkra henne det han skulle göra allt hvad hon önskade. — Jag känner mig så olycklig när han är borta ifrån mig, mr Dallas, så öfvergifven och full af fruktan, sade Harriet, och allt hvad som, utan att utsätta er mor för någon fara, kunde tjena till att förkorta hans frånvaro, skulle vara af obeskriflig glädje för mig. — Så reser jag naturligtvis och det imorgon dag, mrs Routh, sade George. Jag är öfvertygad om att er äsigt det Amsterdam är rätta stället för en dylik handel, är fullkomligt riktig. Jag skulle önska att jag löre min afresa ett ögonblick finge träffa Routh; men som ej tiden medgilver det, så låt oss ej tala derom. Det ligger en ångbåt på floden som skall gå till Rotterdam och — o hur lyckligt! Här är ju en bradshaw; ) låt oss se när den atgår. Han gick bort till ett litet bord och tog den ofvan) En i England mycket allmän handbok för resande.