. mi L88 skapet att han såg sig nödsakad att resa bort ooh hålla sig undan, tills Dallas kunde anskaffa honom de hundrafyrtio pund. Det bedröfvade George att höra allt detta som i hans tycke föga öfverensstimde med den upprymda stämning, hvari Routh hade varit, då han sist såg honom; men han kände i sjelfva verket så litet till mannens verkliga omständigheter — han hade endast en ytlig kännedom om att hans afkirer voro förtviflalt invecklade och utsatta för en vulkanisk omhvälfning af alldeles hopplös beskaffenhet — att han betraktade sin egen förundran som orimlig och afhöll sig från att uttala den. — Det är af största vigt för Stewart att få penningarno straxt, fortfor Harriet. Det skulle ni kunnat finna al hans bref. . — Högst märkvärdigt att det är förkommet! Det var nåturligsvis adresseradt till Amherst, poste restante. Jag önskar att jag hade erhållit det, mrs Routh; jag skulle då genast sålt armbandet innan jag gick hit och tagit penningarne med mig. Men jag kan ju göra det tidigt i morgon? Jag kan bära det till någon hederlig juvelerare och vara här med penningarne klockan tolf, för att Routh ej skall behöfva vänta längre än hvad som är oundgängligt nödvändigt. Är hundrafyrtio pund tillräckligt för ögonblicket? Jag får bestämdt mor för armbandet; eller hvad tror ni derom? — och han kan naturligtvis få alltsammans, om han behörver det. Den unge mannen talade med värma och qvinnan lyssnade med svällande hjerta till honom. onnes fylliga röda läppar darrade ett ögonblick; godhet och välvilja mot