det enda menskliga väsen hon älskade, rörde Iarriet som intot annat förmådde röra. — Jag är viss om att armbandet är värdt mer; sade Harrict; det är i min tanka värdt mer än två hundra pund. Men ni glömmer, mr Dallas, att ni ej bör förhasta er i denna sak. Det är af utomordentlig vigt för Kouta att få penningarne men sörsigtighet måste iakttagas. — Försigtighet, mrs Routh? Hvilket slags försigtighet? Armbandet är ju mitt och af så mycket större värde emedan det är så lätt att afyttra. Hon såg fast på honom, i det hon öfvervägde till hvad grad hon hade honom i sin magt, om han skulle fästa obetingad lit till hennes yttranden och hysa förtroende till hennes omdömesförmåga. Hans ansigte var i detta hänseende mycket lugnande och hon fortfor derföre: — Armbandet är onekligen edert och kunde lätt afyttras, om ni endast behöfde taga er sjelf i betraktande, men ni bör också tänka på er mor. — Min mor? Hur då? när hon just för det ändamålet gifvit mig det. — Mycket sant, svarade Harriet; men ni vet måhända icke att så dyrbara diamanter som dessa såväl som dess egare och köpare äro lika väl kända som fullblodshästar och desses stamträl och köpare. Jag tror ej att det skulle vara rådligt för er att sälja detta armband i London; ni kan vara försäkrad om att stenarne skulle blifva kända af hvilken juvelerare som helst, på hvars redlighet ni kunde lita tillräckligt för att sälja honom dem. Det skulle blifva mycket obeaagligt och na