under dot å dess andra halfva det för anamälet medförda tillhygget utför en munter dans. Tillfrågad, om ban ville hafva mera färsk ål, asgaf den på Åbargerning gripne inbrottstjufven botfärdiga försäkringar om att hädanefter afstå från slik ålfångst, — och släpptes, botad, som man skulle tro, för den olyckliga verkan af sin tjuforgan. Men hvad händer? Hösten kom. Man hade lite hvarstädes fållat in sina svin, och en vacker morgen möter samme fiskegare vid öppnandet af sin förstugudörr hufvudet af sin yppersta galt uppstålldt på förstugutrappan. Hela galten för öfrigt var försvunnen. Hvem tjufven och den svinaktiga skarprättaren varit, var icke svårt att ana; men bevisen? — omöjliga att finna, och detta, ehuru han vid denna bedrift omsjligen kunnat vara ensam, Icke nog härmed. Vintern kom med sin första snö. I granngärden skedde en natt en inbrottstöld. Vid gransknig at de i snön synliga fjäteo efter tjufvens fötter, tyckto man sig tydligen spåra grannens, den ofvannämnde fiskegarens, hvilka hade den lätt igenkänliga egeuskapen att vara ovanligt stora, och hans galoscher passade presis till spåren i snön. Lyckligtvis var hans person öfver alla misstankar; men det upptäcktes snart, att tjufven hade beredt sig väg under natten i förstagan till hans hus och der tillgripit ett par galoscher, dem han ställt tillbaka efter begagnandet vid sitt dåd, för att kasta misstanke om inbrottstölden på deras egare. Hämndens mått tycktes ändå icke vara fylldt till brkdden En natt väcktes flickorna i huset af en ovanlig orolighet i ladugården, tillkännagifvande sig genom kreaturens råmande. Ladugårdspigan skyndar ut på garden, märker något röra sig vid grinden, der hon finner sin käraste kossa ståndande så stilla och förlägen, — klädd i stöflar. Tjufvarno, som tagit till flykten, hade på detta sätt utrustat kon för att undanrödja alla spår för efterspaningar. De fyra stöflarna blefvo emellertid den raska pigars byte.