Göteborgsposten – 4 februari 1868, sida 2

pläckhorn af bly. liknande ett badkar och en bundt pennar, mer eller mindre obrukbara. Vid denna pulpet satt en högväxt, skallig, omkring femtio års man med stort skägg, skarpa grå ögon, välbildade anletsdrag och skarpa grå ögon, välbildade anletsdrag och fördelaktigt utseende. Detta var mr Leigh, redaktör af Mercury, en man som tillhört pressen alltsedan han lemnade universitetet och som arbetat i nästan alla morgontidningarne i en eller annan egenskap, än som korrrespondent, än som redaktör, än som författare af ledande artiklar, referent, kritiker, eller rimsmidare. Han hade alltid stigit allt högre och högre, ända tills han af pressens Jupiter tonans, redaktören af Statsmannen, blifvit rekommenderad till den lediga redaktörsplatsen vid Mercury. Grafston Leigh var en klok, skarpsinnig man, klar som en diamant och nästan lika hård, skarp som en värja i en skicklig fäktares hand och nästan lika svår att parera, allvarlig, energisk, hängifven sitt yrke och likgiltig för allt — undantagandes likväl hans hustru, som nu sof lugnt i hans lilla hus i Brompton, eller sin son, som förberedde sig på sin utträdesexamen från Westminster. Han såg upp då George inträdde och hans allvarliga drag förmildrades då han känge igen den unge mannen. — Ni, Ward! sade han. Vi väntade er ej förrän i morgon afton. Hvilket anfall af flit, hvilket plötsligt begär att utmärka er har fört er hit i afton, min gosse? Innan George kunde svara, kom en ung man från ett inre rum och fattade hans hand. — Pe Paul! nå det var förträffligt! Han måste vara