Göteborgsposten – 4 februari 1868, sida 1

låg qvar i sin ficka! Han var nu fri, fri med utsigt och medel att kunna sjelf skapa sig ett namn i verlden! fri från alla sina förnedrande förbindelser. fri från Routh, tri från Harriet — från Harriet? Stod denna tanke lullkomligt i harmoni med hans känslor? Önskade hun bli fri från Harriet, den enda qvinna som under hans förnedringstid hyst någonting liknande tillgitvenhet för honom, den enda qvinna som — här framstod Clare Carruthers leende ansigte och guldgula lockar framtör hans minne. Hura älsklig, behaglig och skön var hon ej, huru lefnadsfrisk och ungdomlig, huru obesmittad af verlden, huru rena voro ej alla hennes instinkter, huru fri var hon ej srån all behagsjuka, allt koketteri, hon var intet annat — Se upp! se upp! George Dallas vaknade upp ur sina drömmar vid detta upprepade utrop och vek just i yttersta ögonblicket åt sidan från midten af vägen, der han gått fördjupad i sina tankar då postvagnen med sin rödbrusige kusk kom körande i full fart emot honom. Kusken, som var en man at koleriskt temperament och egde en hög tanke om sin egen vigt och betydenhet, såg sig tillbaka efter George och gjorde honom nägra hastiga frågor, hvari djefvlon och dennes förmodade vistelseort nämndes med stor munvighet. Under mindre behagliga omståändigheter skulle George sannolikt ba återgäldat hans helsning med ränta, men nu skrattade han blott och fortsatte sin väg till gästgitvaregården, hvarifrån han, sedan han betalt sin räkning, återvände till London med första tåg.