Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 2

— Jag kunde ej hjelpa det, George, sade hon; jag kunde oj hjelpa det, ehuru jag såg efter er och väntade er i detta ögonblick; ni väntade dock ej mig, eller hur? Ni väntade någon annan, min gosse? — Har någonting händt? Ar hon sjuk? Har hennes man upptäckt alltsammans ? — Nej, ingenting har händt! Hon mår väl, så väl hon kan må, stackars kära fru, och — — Då har hon ej varit i stånd att uppfylla hvad bon lokvade? — Oh, George, George, när har hon någonsin lofvat er något som hon ej fullgjort, alltifrån den tid då ni var ett litet barn och tills nu? Hade varit bättre för henne, såsom jag ofta har sagt henne, om hon ej hade — — Ja, ja, amma, jag känner till alltihop detder; men hvarsöre är hon ej här nu? — Hon vågade ej komma, George. Ierrn har oväntadt kommit hem, och han och miss Clare äro hos henne, och det finnes ingen möjlighet för henne att få en förevänning för att aflägsna sig. Hon sprang derföre in i sitt tollettrum på en minut, skickade efter mig — hon skickar alltid efter mig i sitt bryderi, som ni många gånger sett, master George — och sade till mig så här: Tag detta, gå till buskaget och säg George hvarföre jag ej kunde komma, säg honom att jag skickade honom detta at kärleksfullt hjerta, och Gud välsigne honom!, sade hon. Under det den gamla qvinnan talade, framdrog hon ur sin ficka ett rundt paket, som var insvept i skrifpap