Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 2

gosse, som sedan drunknat i en damm, just i en sådan del af skogen som denna, och — tolf hördes klockan slå i tornet på Poyniags. och vid ljudet häraf flögo det iörshatnas skuggor bort. Klockan tolt var den tid hans mor i brefvet utsatt för mötet på denna plats. Han reste sig upp och dolde sig bakom den breda stammen af ett gammalt träd samt blickade ängsligt mot huset. Ingea mensklig varelse syntes ull; några få kaniner hoppade ljudlöst omkring bland buskarne; men de och foglarne och gräshopporna utgjorde alla de letvande varelser som voro synliga på stället. Ian betraktade de höga träden och skuggorna kring de glimtar af den blå himlen som syntes mellan dess ökversta grenar; han lemnade sitt gömställe och började gå fram och tillbaka; klockan i tornet slog qvarten öfver tolf, derefter half ett och ännu kom ingen. Någon kom likväl slutligen! Georges snabba blick uppfattaie en qvinlig figur på långt atstånd, men det var dock ej hans mors figur. Denna qvinnas rygg var lutad, hennes gång långsam och tvekande i olikhet med mrs Carrutners, på hvars skönhet tiden ännu lagt sin skonsammaste hand. Han måste ställa sig afsides bland träden, tänkte han, tills den nykomna passerat förbi; men, då qvinnan kom närmare, tycktes hennes växt och hållning bekanta för honom, och då hon höjde på hufvudet och såg sig omkring, liksom om hon väntade någon, igenkände han amman Brookes. Den gamla qvian an uppgaf ett halfqväåfdt utrop, då George Dallas steg fram mellan träden och ställde sig framför henne.