Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 2

per, och räckte det ät Dallas. Ian tog det med ett mycket svagt bemödande att visa sig likgiltig (hau visste ej huru mycket hans mor meddelat den gamla amman af deras hemlighet), stoppade det i sin bröstficka och yttrade: — Tack, amma, det var mycket bra. Sade hon någonting annat? — Nej, jag tror ej det. Ack jo — att ni nu naturligtvis ej skulle stanna qvar i grannskapet och att ni ändtligen skulle skrifva till henne och uppgifva er adress. — Hon behöfver ej vara rädd — jag skall oförtöfvadt bege mig af! Farväl, amma. Säg min mor att jag skall hålla allt hvad jag lofvat henne. Tacka henne tusenfallt! Gud välsigne henne! Farvöl, min kära gamla vän; kanhända skall jag nästa gång vi mötas ej behöfva dölja mig i ett skogssnår då jag önskar råka min mor! Han tryckte en hastig kyss på den gamla qvinnans uppåtvända ansigte och skyndade bort. De sista orden han yttrat tycktes åter ha väckt den gamla hämndgiriga känslan i hans bröst, ty under det han gick framåt yttrade han: — Dölja mig bakom träden i ett skogssnår — ett besynnerligt sätt för en son att få ett samtal med sin mor, som dock slutligen ej infinner sig, emedan hon hin dras af fruktan för sin man, den högtärdige idioten. Att tänka sig henne, sådan hon står för mitt minne, hysa fruktan för en gammal inskränkt narr. Och likväl är han öm emot henne. (Forts.)