Göteborgsposten – 3 februari 1868, sida 1

Upptagen el dessa tankar och då och då stannanda för att betrakta det vackra landskap som omgaf honom for satte George Dallas sin väg utefter landsvägen, tills han uppnått asen at den lilla kulle hvarifrån man först sår utsigt al Poynings och dess område. Der stannade han plötsligt; han hade aldrig kannat ana hvad han der skulle få se — cw äkdon rullande genom de öppna portarne till parken och i åkdonet makligt tillbakalu ad ingen mindre person än mr Capel Carrulbers. Det var ran, derom rådde ej något tvifvel, i hela glansen af sin bredskygziga skinande halt, sinu hvit e polisonger, sina titt åtsittande handskar, sina dabbelglasögon med guldigar, genom hvilka han betraktade naturen på ett myc ket nedlåtande sätt Åfven om har ej varit närsynt, skulle mr Carrathers på ett sådant alstånd ej kunnat igenkänna någon på toppen. af kullen; men George Dalas fick ej förr sigte på honom än han instinklikt böjde sig ned vid häe kon och väntade tills åkkonet rullat upp mDakllåen; då reste han sig sakta i det nan mumlade: — Hvad tusan har fört horom tillbaka, just nu? ördöme honom! Hvad skall jag nu göra Det är höjden af otur, att att han skulle kommu just na i sista ögonblicket; han kunde ba våntat endast et par timmar till ! Efter alli hvad jag sagt Routh, efter alla de luftslott jag byggt på utsigten att bli fri, skall jag nu få gå tomvändt tillbaka! IIan skakade sin knutna hund, under det han talade efter det intet ondt anande fredsdomaren, at hvilken nu endast hatten var synlig på afstånd.