Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 2

att hvarken hon eller Clare märkte det. Kort derefter steg mrs Carruthers upp, lade sina papper i en hög på bordet och lemnade rummet, i det hennes ansigte fortfarande egde samma tankfulla uttryck, Clare fortfor att spela under ett par minuter, men då hon derefter fann att mrs Carruthers ej återvände gaf hon vika för den känsla af fribet som ingafs henne derigenom att hon fann sig ensam, lemnade pianot, gick bort till den ena kaminen, och stod der fördjupad i tankar. Under flera minuter stod hon på detta sätt, derefter gjorde hon en rörelse för att återvända till pianot, då i detsamma hennes uppmärksamhet fästades på en liten bit papper som låg på golfvet nära skrifbordet. Hon tog upp den och såg endast två ord skrifna derpå, men dessa ord förorsakade henne en obeskriflig förvåning. De voro t Paul Ward. — Mrs Carruthers släppte detta papper, sade Clare för sig sjelf, och han har skrifvit namnet. Jag känner igen hans handstil, jag såg den i den bok der han uppdrog skizzen. Hvem är han? Huru kan hon känna honom? Jag önskar att hon ville återkomma. Jag måste fråga henne. Men midtunder sin nyfikenhet erinrade sig Clare, att en viss slöja af hemlighet omgaf den person med hvilken hon af en händelse formerat bekantskap; hon återkallade i sitt minne den ton, med hvilken han sagt: detta är min hemlighet, de antydningar som undfallit honom om att det fanns något som tiden måste uppdaga. Hon ihågkom äfven, att han ej sagt sig ega någon be