Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 2

sätt sysselsatt anlände hon till Poynings. Hon mottogs med tillgifvenhet af mrs Carruthers, frågade efter sin onkel, erfor att ingen underrättelse ingått från honom den dagen och att hans hustru derföre drog den slutsats att hans ursprungliga plan att återvända påföljands Tisdags morgon var oförändrad. Sedan Olare erfarit detta, gick hon ned för att se till att man väl sörjde för sir Lancelot, hvilken blifvit hemförd från Sycamores af en stalldräng. Huru det nu kom sig, så hade det vackra djuret något mer tilldragande för dess unga herrskarinna än någonsin förut. Hon strök dess silkeslena man med en lättare, långsammare vidröring; hon talade till det med en ljufvare röst. — Han glömde ej att nämna dig, hviskade hon till det kloka djuret under det hon höll det om nosen med ena handen och strök det öfver hufvudet med den andra. Jag undrar, jag undrar om vi någonsin skola få se honom mera, När de båda damerna voro tillsammans i samtalsrummet denna afton, lamporna tända och muntra brasor brunno i båda kaminerna — de voro två i anseende till det präktiga rummets storlek — skulle en manlig betraktare af denna scen ha föreställt sig, att här vore fråga om utbyten af förtroenden de båda truntimren emellan. Men inga förtroenden vexlades denna afton. Vanligtvis voro mrs Carruthers och Clare ganska språksamma då de suto tillsammans och så förtroliga vänner som skilnaden i deras ålder och den för den yngre dolda sorg som fördystrade den äldres lif kunde tillåta. Men båda hade