Göteborgsposten – 30 januari 1868, sida 1

eller lycka, närvarande eller frånvarande från henne, kände han att han älskade denna unga flicka, denna enda flicka som det var absolut förbjudet för honom att älska. I början bade de blott talat om alldagliga saker, ehuru hvar och en af dem visste att deras ömsesi idiga ifver och hänförelse passade dåligt till det alldagliga innehållet af deras samtal. George hade ej bedt om tillåtelse alt tå ledsaga henne på hennes vandring; han hade lugnt ansett denna tillåtelse som gilven oc h af on händolse mötte de oj en enda menniska som kunde stirra på den höge, magre, men vackre främlingen som promenerade vid miss Carruthers sida, undra hvem han kunde vara och meddela tjenstefolket på Sycamores sin nyfiken het eller göra saken till föremål för sqvallret på ölstugan. — Denna gångstig är ej mycket begagnad, sade George. — Nej, den begagnas verkligen obetydligt, svarade Clare. Som ni ser leder den blott till Sycamores och derföre begagnas den hufvudsakligen af arrendatorerna, min onkels tjenare och handtverkarne på deras väg till och från parken. Jag går ofta denna väg utan att möta en enda menniska. — Amnar ni er till staden? — Ej alldeles; blott till vägbommen på vägen till Poynings. Känner ni till mr Carruthers egendom, mr Ward? George kände sig något missmodig då han besvarade frågan nekande, ehuru saken var af obetydlig vigt och den oriktiga uppgiften ej kunde skada någon. Han lit ifrån honom. Antingen det skulle leda till baner