Göteborgsposten – 30 januari 1868, sida 1

hade sagt el bemligen stort antal osanningar under loppet al sitt lit, men ryggade med en liflig och oväntad smärta tillbaka för att säga en osanning för denna unga flicka, hvars klara ögon blickade så uppriktigt emot hohonom, hvars ljufva ansigte strålade så oskyldigt emot honom. — Jag ämnar mig till det lilla huset vid sidan af landsvägen straxt nedanför vägbommen, fortfor Clare; en al min tants gamla tjenarinnor bor der och jag har ett ärende till henne. Jag går ofta till henne, ej så mycket at vänskap fruktar jag, som derföre att jag ej vill gå utom parken utan att ha ett mål för min promenad. Och mn bryr er lika litet om att rida utan ledsagare som att gå utan en sådan, sade George, ej i frågande ton utan som simpel anmärkning. Clare såg på honom med någon öfverraskning; han mötte hennes blick med ett betydelsefullt småleende. — Ni tycker ej om att åtföljas af en stalldräng miss Carruthers, och tillåter det aldrig annat än i nödfall. Ni blir förvånad ser jag; ni skall bli ännu mera förvånad då jag säger er, it jag erfarit detta, ej deraf att jag sett er rida ensam i parken — deri är ingenting besynnerligt, isynnerhet som ni står på så förtrolig fot med er häst — utan från edra egna läppar. — Från mina egna läppar, hvad i all verlden menar ni, mr Ward? Jag har aldrig sett er förrän igår och jag vet ej att jag då vidrörde detta ämne. Den unge mannen närmade sig henne omärkligt litet mera på den trånga gångstigen och under det han ytt