Sedd i stort, skall denna åtgärd borttränga det civiliserade polska elementet och i dettas ställe sätta det ryska, hvilket sålunda befinner sig i Tysklands omedelbara närhet och framskjuter den väldiga halfasiatiska czarstatens förposter på ett hotande sättlängre in i Europa än någonsin. Detta förtjenar desto mera afseende, som i samband med denna utrotning äfven pågår en rörelse, hvilken afser hvarken mer eller mindre än att utplåna den katolska kyrkan inom Ryssland. Detta är en handling af så storartad karakter i hela sin brutala egoism, att vi anse oss böra här något närmare redogöra för densamma, förnämligast efter en vil affattad uppsats i ett tyskt blad. Den katolska kyrkans lott i Ryssland är af ålder nära förenad med den polska nationens. Sedan den falske Demetrius dagar, hvilken med tillhjelp af polska partigängare framträngde ända till Moskwa, störtade czaren Boris Godunow och för sitt deltagande i katolska gudstjenster sönderslets af tolket, anses katolicismen som en för Ryssland farlig makt och -behandlas såsom sådan. Polonism och katolicism äro fullt identiska begrepp för de ortodoxa ryssarne. Redan polska revolutionen af 1830 medförde en följd af tryckande inskränkningar tör katolikerna i Polen, Lithauen och de 8. k. sydvestra guvernementerna. Ännu hårdare blef det öde, som drabbade den katolska kyrkan och de andliga, efter det 1863 årsj uppror blilvit nedslaget. Ett öppet krig fördes tormligen emot henne, isynnerhet i guvernementerna Wilna, Kowno, Grodno, Minsk och Witebsk. Oräkneliga katolska kyrkor i dessa provinser förvandlades till grekiskt-ortodoxa tempel, de prester, som vågade göra motstånd häremot, skickades till Siberien eller det inre af riket, domkapitlen behandlades af Muraview och Kaufmann som tjufband, och inom få år blefvo mer än 60,000 katolska kristna på öfvertygelsens väg återförda till ortodoxiens sköte. Ett bevis på arten af denna öfvertygelee är, att omvändelserna leddes af civiloch militärmyndigheter, ej af prester, hvilka naturligtvis icke hindrat den ärliga ryska regeringen att framställa dem som ett triumferande bevis på den orientaliska dogmens oemotståndliga makt. Den kyrka, som alltsedan Jadwigas och Jagellos dagar råder i Niemens och Weichselns lågländer, hvilken de lithauiska och hvitryska länderna ha att tacka för den menskliga odling de egentligen ega, skulle oaktadt sin århundraden åldriga tillvaro behandlas som en fräck inkräktare och fullständigt undanrödjas. Endast i konungariket Polen, hvilket räknar nästan uteslutande katolska innevånare, skulle katolicismen ännu få behålla sin sorgliga tillvaro. Men under da SCHAA