Göteborgsposten – 29 januari 1868, sida 2

handtaget af min korg. Se bara huru han stöter den mot stättan. Ion gick hastigt genom den öppna porten ut på vägen. George följde henne. — Skall Jag taga den ifrån honom? sade han. — Ack, ja gör det; men se nu är han ölver stättan och springer bort öfver sältet. Gcorge rusade esser Cesar som triumferade öfver sin framgång att på detta sätt få slut på en overksamhet för hvilken han ej fann någon rimlig ustkt. Miss Carruthers steg äfven öfver stättan, tog af på Jen gångstig som ledde öfver i fältet och mötte efter några ögon blick George, som återvände bärande hennes korg i handen, och Cesar som slokande svansen och skaraflat gick vid hans sida. Hon tackade George, sade honom att hon skulle gå nästan ända till Amherst på den jernväg som ledde dit öfver hennes onkels egor, och inom en minut bolunno sig de båda unga personerna, vandrande vid hvarandras sida, liksom om detta vore den nadurligaste sak i verlden och ingen menniska kunde ha något att anmärka deremot. Naturligivis var det mycket oklokt, all ej säga opassande, och en af dem båda var fullkomligt medveten både om det okloka och opassande deri, äfvensom fullkomligt medveten om att det okloka och opassande förökades deraf att han var George Dallas och den unga ladyn Clare Carruthers, hans styffaders nicce, den flicka för hvars skull det hufvudsakligen var att han blifvit utstött från det hus som at artighet kallades hans mors. Beträffande