Göteborgsposten – 29 januari 1868, sida 2

sällan hjeltar i unga flickors inbillning, men äfven den mest afgjorde prestdyrkare kunde ej ha utstyrt de prester hvilka i och omkring Amherst skötte själarne med hjeltelika egenskaper. De voro tre till antalet. Den ene var fet, skallig och egnade sin tid åt antiqviteter och portvin. Den andre var mager, koppärrig, döf och blåste på slöjt. Den tredje var fredsdomare, räfjägare och fruatimmershatare. Slutligen voro alla tre gifta och miss Carruthers var sådan, att, äfven om hvar och en af dem varit vacker och oemotståndlig som en Adonis, skulle hon aldrig ha tänkt på dem med någon verldslig beundran, då detta var händelsen. Clares inbilluingskraft hade sålunda der hemma ingen betesmark der den kunde söka näring utan tumlade sig vida omkring. Den hade fått sin färg af hennes böjelser som lutade starkt åt litteraturen. Clare hade fått en god uppfostran; det vill säga hon hade af en fashionabel mor blifvit anförtrodd åt en fashionabel guvernant, som hade ötverinseende öfver fashionabla lärare under det de meddelade hennes vackra, läraktiga och intelligenta lärjunge kännedom om musik, ritning, dans och ett par moderna språk. De mera solida delarne af uppfostran hade Clare inhemtat under miss Pettigrews personliga ledning och hade gjort heder åt sin lärarinna såsom det heter; sanna förhållandet var dock att hon hade inhemtat mycket få solida kunskaper och att hennes verkliga uppfostran börjat då miss Pettigrews välde slutat samt gjorde betydliga framsteg sedan Clare — vid det ej särdeles beklagliga frånfället från den fashionabla modern, hvilken var