Göteborgsposten – 29 januari 1868, sida 2

Clare Carruthers så kände hon litet eller intet af verlden med alla dess former och reglor för huru man skulle upp:öra sig. Skyddad för hvarje beröring, hvarje fläkt ar det onda, hade den unga flickan alltid varit tri med en öppen, oskyldig frihet, glad med en oskrymtad glädje och så naturlig som någon flicka kunde vara i detta realistiska nittonde århundrade. Hon hade en högst liflig inbillning och var af ett utprägladt romantiskt skaplynne, kort sagdt en Lydia Languish utan det karrikerade. Hennes föreställuingar om litterära personligheter, konstnärer och dylika härrörde från deras arbeten, och då det lilla hon hittills sett af Sällskapslifvet (hon hade först kommlt ut i verlden på balen i Poynings) ej satt henne i stånd att genom jemforelse med verkligheten rätta sina föreställningar, närde hon sina illusioner med en värma som stod i proportion till deras felaktighet. De unga män som hon kände voro af två slag: söner af landtjunkare med tillgångar och böjelser att uppoffra sig åt samma lif som deras fäder förde, eller militära storheter, om hvilka Clare i motsats till unga damer i allmänhet hysto en låg och föraktfull tanka. När kapten Marsh och kapten Clitheroe voro hemma på permission, funno de det lämpligt och angenämt att tillbringa en stor del af sin tid på Poynings, och som de händelsevis råkade vara i hög grad inskränkta, och deras obetydlighet i alla möjliga hänseenden endast uppvägdes af deras inbilskhet, hade miss Carruthers fattat en fördom mot militärer i allmänhet som hade sia grund i hennes motvilja mot de två exemplar deraf som hon bäst kände. Prester äro ej