Den väg på hvilken han vandrade var en af dessa vackra, i engelska landskaper vanliga vägar, som kröka och slingra sig hit och dit samt låta det mesta al landskapets naturliga drag framträda tör ögat utan uppoffring af allmänhetens beqvämlighet, en väg som beskuggades at stora ståtliga träd och på hvars ena sida den låga parkinhägnaden med ett bredt bälte af planteringen innanför, som utgjorde gränslinien för Sycamores område, sträckte sig på en längd af tre mil. På andra sidan gick en väl vårdad gångstig utmed en häck, vid hvilken det fanns en rikedom af de skönaste vilda blommor och som lemnade skydd åt talrika toglar. Det var en klar och vacker dag och en lätt vind böjde trädens grenar och lifvade den unge mannen, hvars renare smak och böjelser så tidigt blifvit förslöade. De återupplifvades nu under inflytandet at denna scen och det förmildrande inflytandet af det äfventyr han föregåande dag upplefvat. Han stannade framför de stora ekportarne som dagen förut stått öppna, men idag vore tillslutna, och han gick vidare allt längre bort från staden, följande parkinhägnaden hvarest det friska doftet från buskarne lade ett nytt behag till hans promenad. Han hade passerat en krökning af vägen, hvilken började vid den stora porten till parken, och blickade in på de mossiga tufvorna i parken, då hans ögon söllo på en liten port, ofullständigt tillsluten med en mycket dålig klinka och från hvilken en smal gångstig ledde till en bredare gång som skiljde planteringarne från parken. — En sidoport naturligtvis, sade Dallas för sig sjelf,