JV 9-—252 I hofrätter, i hvilka han insatte landets bästa krafter. I kammaren saknades all kontroll och gick långtifrån rätt tull. Gustaf Adolf gjorde den till ett ordentligt embetsverk. Vidare tillsatte han ståthållare hvilka skulle öfvervaka fogdarne. Han inrättade embetsverk för alla grenar af förvaltningen o. 2. v. På dessa gagneliga inrättningar satte Axel Oxenstierna inseglet, och Christinas regering samt ikskanslaren hade äran af att ytterligare utveckla den. — Slutligen omskapades det kungliga rådet. Detta hade till en början betydelsen af konungens rådgitvare i de olika landskapen. Då konungen företog en resa till Östergötland, till Westergötland, till Dalarne, sammanträdde rådsherrarne i den provins som besöktes för att med honom öfverlägga, eller ock samlades de någon gårg om året för en estlighet. De voro ej förvaltande embetsmän. Nu gjordes de till sådane, med daglig tjenstföring, den ene i ett verk, den andre i ett annat, och sålunda blefvo högre civila tjenster vår aristokratis vigtiga monopol. Dessa embetsmän voro helt andra personer än kamrerave och skrifvare. De egde otta högre bildning; deras ställning lemnade större garantier lör deras redlighet, och de visade sig bättre uppfatta sina pligter. Förvaltningen ordnades på kollegial fot, hvarigenom lugn och säkerhet i förvaltningen samt en viss routine erhöllos. Embetet såsom sådant vann äfven genom denna anordning en ofantligt stor betydelse. Förut hade konungen behöft hos embetsmannen inskärpa hans pligter; numera sattade han, att han hade förbindelser till umbetet sjelft. Denna pligtkänsla blef så utpreglad, att man nästan tycker, det konungamakter skulle kunnat vara borta, ty embetsmännen uppskattade fullkomligt begreppet af sina pligter. I nästa föreläsning, den sista, kommer hr I. att afsluta skildringen af de svenska förvaltningsförhållandena äfven under vår tid. Justitiestatsministern och dödsstraffet. Underrättelsen om att h. exce. justitiestatsministern de Geer motsatt sig en väckt motion om dödsstraffets afskaffande, har ej kunnat undgå att göra ett obebagligt intryck, isynnerhet som han till skäl för sin vägran endast framkommit med haltande skäl. Ett al dessa var, att om staten ej singe beröfva en menniska lifvet, skulle den icke heller få berötva henne friheten, ty de äro båda en gålva af Gud. Denna utsago tyckes bära vilne om, att ministern icke vill vidgås, att han gjort sig tullt reda för de principer, som i detta tall på senare tiden börjat göra sig gallande ej blott hos filantroper, utan äfven hos lagstiftare. Med dödsstraffets borttagande sammanhänger neml. den reform inom fängelseväsendet, som visar sig mer och mer behöflig, neml. att staten hall söka förädla fången, d. v. s. att den etter hand g nom en dertill ändamålsenlig behandling dämpar och undertrycker de lidelser, hvilka framkallat hans brott. Under denna behandling, då den lyckas, gör staten äfven den brottslige mer och mer andligt fri, såframt det är andlig frihet, då förnuftet celler anden så riktas, att han ej längre hålles bunden under brottsliga passioner och lidelser, utan vet att underkasta dem och bli herre öfver dem, Långtifrån att beröfva fången triheten, söker staten således, genom att bemäktiga sig honom, tills han tillräckligt förädlats, just att återgifva honom en sann och verklig frihet, i det den bemödar sig om. att under fångenskapen förädla honom, göra honom god från ond. Om fången uppnår denna grad af förädling, att åter inträda, ångerfull och botfärdig, med goda föresatser att bli en gagnelig medborgare, i samfundet, då må han återfå äfven den kroppsliga friheten; ty det var ej al hämd som staten bemäktigade sig honom. Det är naturligt, att mången brottsling ej skall kunna förädlag, men det är också lika visst, att mången skall kunna bli en bättre monniska — begår då icke staten ett mord, om den genom att fråntaga henne lifvet be