möta cr, miss Carruthers. Ni är ute tidigare i dag och nu är det Csars tur att följa er. Under det han talade klappade han Newfoundlandshunden på det svarta skinande hufvudet, och Caesar upptog temligen nådigt denna uppmärksamhet. — Ja, jag promenerar i allmänhet på morgonen och rider på eftermiddagen. — Endast ätföljd af era stumma vänner, sade George i en ton som ej var helt och hållet frågande. Miss Carruthers rodnade åter då hon svarade: — Ja, min häst och min hund äro i allmänhet mina soljeslagare. Min tant promenerar aldrig och min onkel rider aldrig. Uar ni åter varit i parken, mr Ward? Cesar hade nu sprungit ut på vägen och befann si i ett tillstånd af otålig förvåning, synbarligen mycket be svärad af korgen, hvilken han var alltför väl dresserad för at: släppa, men som han förtvifladt skakade under det han förebrående blickade på Clare, undrande huru länge hon ämnade låta honom vänta. — Nej, miss Carruthers. jag gick blott förbi Sycamores och erinrade mig gårdagens nöje — till hälften glad, till hälften sorgsen, såsom jag förmodar att vi erinra oss alla nöjen. — Jag omtalade för min onkel ert besök i går, och han sade att han var ledsen öfver alt ej ha fått träffa er samt hoppades att ni skulle komma att se så mycket af parken ni önskade. Har ni — har ni slutat er skizz, mr Ward? Ob, den afskyvärde Cesar, han skall slita