AE Ae hyarochen egendomlig lagstiftning, beskattDing, beväpningspligt o. s. v. Till SveakoDungen stodo de knappt nog i något rättsligt förhållande. Emellertid skulle en sammansmältning ske. För detta ändamål inrättades af konungamakten frälset. Detta utgjorde, till följe af de gemensamma intressen som det öfver hela riket egde, det första verksamma bandet mellan de olika landskapen, och genom frälset lyckades följaktligen konungen att få sin vilva erkänd öfver de kommunala intressena. Konungens betrodde män öfvertogo skötseln af landskapens angelägen heter, eller ock förvandlades de personer, som förut skött dessa samma angelägenheter till sådana konungens betrodda män. Kättskipningen blef konungslig till sin karakter och landskapslagarne uppgingo : en allmän rikslag. Denna utveckling gick dock hand i hand med bondefolkets sjunkande i politisk betydenhet; ehuru kommunernas lit i vissa afseenden bestod ännu och äfven i en långt senare tid. Att sådant måste varit fallet finner man deraf, att den svenske bonden aldrig blef personligen ofri. Emellertid gick det så, att dessa betrodde män äfven tillskansade sig en Zod del af konungamakten, hvilken derigenom sjönk ned till en obetydlighet. Den främsta uppgiften för den reformator som uppstod var således att göra om allt detta. Sådant skedde genom att i stället för förtroendemännen använda fogdar. De voro lättare att hålla i tukt, och liksom i Frankrike tog man dem ur helt andra samhällslager än förut förtroendemännen. De voro nytt folk med nya begrepp och åskådningssätt. Den svenska adelu bragtes dock ej likt den franska att att glömma sin förbindelse med fäderneslandet, och kunde derföre, hvilket ej var fallet i Frankrike, inträda i konungens tjenst. Konungen — kung Gösta — skötte genom sina sina tjenare med en faderlig omtanka riket. Han straffade och uppmuntrade, och genom hans eget folk skulle allt uträttas. Fogdarne voro blott konungens tjenare och voro sällan uppfödda i de samhällen, de fingo i uppdrag att gå i spetsen för. De stodo således i ett helt annat förhållande än Englands sheriffer och constables och liknade mera de franska regeringstjenstemännen. Bönderna kunde derföre ej vara förtrogna med dessa fogdar, hvilka med tillhjelp af sitt eget folk. ett slags polismanskap, upprätthöllo ordning och skick. Den gamla sjellstyrelsen blef härigenom uttringd, och det var ej underligt, om bönderna betraktade de främmande fogdarne som sina fiender. Detta blef egentligen fallet under Gustafs söners tid, då hatet utbröt i det törfärliga klubbkriget i Finland. Carl IX insåg missförhållandet och började en sträng räfst såväl med de högre som med de lägre bondeplågarne. Den motspänstiga adeln qvästes och ätven det utomordentligt dåliga pack af hvilket fogdar och lägre tjenstemän bestod, utgallrades. Redan Erik XIV, i hvars nyckfulla regering det är svårt att upptäcka någon ledande tanke, hade emellertid uträttat något godt genom den sorgligt bekanta nämnden, i hvilken Göran Persson fungerade. Denna nämnd atgjorde icke mindre än ett eller ett par hundra fall, i hvilka fogdar, skrifvare Kce. blefvo dömda för törsnillning, utpressning m. m. Att sådane brott kunde ske berodde derpå, att ingen kontroll öfver embetsmannen sanns. I stället ingrep konungen sjelf personligen. Detta lät sig göra under Gustafs tid, men sönerna kunde ej hålla tillsammans törvaltningen. All känela af ansvar försvann, och en ny upplösning hotade genom de små tjenstemännens förvällande. Visserligen sökte, som sagdt, Carl IX att med svärd och rep stäfja osoget, men hans krafter voro redan utnötta, mest under den hårda kampen om kronan, och han fick öfverlemna den förnämsta delen at sitt värf åt sonen, om hvilken han också yttrade sitt bekanta: ÅIlle faciet! Gustaf II Adolf gjorde också sin faders bästa tankar till verklighet. Sålunda utvidgade och ordnade han domaremakten och stiftade