Göteborgsposten – 27 januari 1868, sida 2

— Jag är en dålig cicerone i jemförelse med min onkel, forttor hon, men jag tror mig känna namnen på alla konstnärerna och hvarifrån alla taflorna äro. Ste phen — yttrade hon till tjenaren — jag går att visa denne gentleman tafvelgalleriet; gå förut ditupp. George Dallas och Clare Carruthers gingo derefter tillsammans in i huset och besågo der det gamla bildhuggeriarbetet i förstugan och de jagtstycken som prydde både den och matsalen, familjeporträtterna i vestibulen, de gamla porslinsvaserna och möblerna i rococostilen. Hvarje föremål hade något intresse för dem och de tänkte ej på att fråga sig sjelfva, hvaraf detta kom sig och hvari detta intresse bestod. Den unga flickan visste ej den unge mannens namn, men hans stämma egde för henne hela trollmakten af en ljuf musik och i hans ansigte läste hennes fantasi sköna och underbara saker. Hon visste redan att han var konstnär, hvilket praktiskt taladt betyder att hon sett en temligen dräglig skizz som han gjort. Att han var poet kände hon sig fullkomligt öfvertygad om, ty medan de vandrade bland de verkligt vackra och dyrbara målningar som utgjorde sir Thomas Bolderos tafvelsamling citerade han ju Tennyson, Kreats och Coleridge, ja tillochmed Herbert och Herrick, och detta så passande och med en så djup känsla att den endast kunde framqvälla ur en skalds själ.