414 v1 dÅ MGCM. Senare Post. Frankrikes lagstiftande kår har knappast hunnit att antaga det nya armåförslaget, förrän hela landets uppmärksamhet synes genast kasta sig med ej vanlig ifver öfver utvecklingen af landets inre frihet. Detta är också helt naturligt, ty den stora krigsbörda, som den nya organisationen pålägger folket, gör det ätven till en nödvändighet för detta att genom större inflytande på landets angelägenheter förhindra ett missbruk deraf, hvilket skulle kunna vålla mycket ondt. Derförutan är franska tolket i alla fall utledset vid deu tryckning, som nu i 16 år hvilat på detsamma; de val, som nyligen egt rum, vittna om missnöje, och oppositionen har allt skäl att vänta nya valsegrar. De sjelfständiga tidningarne i landsorten uttala sig städse djerfvare emot regeringen, och bland hufvudstadsbladen synes en större sammanhållning hålla på att inträda. Det talas tillochmed om upprättandet af kassor, för att bestrida omkostnaderna vid anklagelser mot polisöfvergrepp och böter i pressangelägenheter. Det är Emile de Girardin, förut en ifrig vän af kejsardömet, som står i spetsen härför. Ja, bland regeringens trognaste vänner höjas starka röster mot den nye inrikesministerns dåraktigt stränga tillvägagående mot tidningarne. Hertig de Persigny, hvilken på sin tid införde den stränga presslagen och handhade den med den yttersta skärpa, tillråder nu pressfrihet såsom den bäste afledaren för folkstämningen och såsom det bästa medlet att lära känna den allmänna meningen, denna mening, som dock till sist är den verklige herrskaren öfver vår tid. Leverrier och en mängd senatorer tänka föreslå, att senatens sammanträden skola hållas offentliga, och statsministern Rouher säges umgås med planen att utvidga interpellationsrätten, så att de lagstiftande kamrarne kunna antaga motiverade dagordningar. Det torde äfven vara skäligt att, såsom bevis på den vaknande sjeolfständighetskänslan, nämna, det regeringens förslag till armorganisation i många delar ändrats af lagstiftande kåren foch att denna med stor kraft fasthöll vid sin mening samt tvang regerigen till eftergifvenhet; att flera af de förkastade ändringsförslagen erhöllo en så talrik minoritet, att man ej förut sett något sådant, och att de 60 röster, som till sist uttalade sig emot detsamma, omfattade ej blott alla skiftningar af oppositionen, utan äfven män af det kejserligt sinnade partiet. Äfven inom senaten har samma lust till att frigöra sig från den alltför stora bundenheten yppat sig. En petition mot Seineprefektens plan att låta en gata genomskära Montmartres kyrkogård framkallade häftiga angrepp mot baron Hausmanns hela handlingssätt och förkastades med blott 50 röster mot 38, bland hvilka sista man äfven kan finna flera af kejsardömets bästa stöd. Kampen skall nu fortsättas i lagstiftande kåren och med ännu större bitterhet. Armåelagen skall snart komma före i senaten; Rando när föredragande i utskottet, Dumas ordförande; regeringen samlar alla sina trogna, för att kunna genomföra lagen med glans. — Lagstiftande kåren skall deremot taga itu med lagarne och pressoch församlingsfriheten, och man väntar vid detta tillfälle en ny följd af glänsande och bittra tal. Med hvilka planer och tankar man umgås i Rom framkommer af följande bref derifrån, dateradt d. 17 d:s: I våra officiela kretsar tillstår man helt sakta för hvarann, att det kejserliga Frankrikes beskydd icke lemnar den trygghet, på hvilken man länge kan räkna. De berättelser, som ingå från Paris, tillstädja ej något tvifvel i detta hänseende. Man är öfvertygad om, att regeringen i Tuilerierna endast har för afsigt att försvara det bestående tillståndet i pålvestaten, så länge Pius IX lefver. Man vidtager här äfven alla nödiga åtgärder, icke för att tillförsäkra en förlängning i oändlighet af den franska interventionen, hvilken för öfrigt aldrig betraktats med gynsamma ögon af presterna, om icke för att draga fördel af ögonblickets omständigheter till förhjelpande af reationens sak till seger i Italien och hela Europa. Det är i detta hopp som man fortfar att genom fortsatta rustningar förstöra sig. Trupperna skola snart vara försedda med Spenceroch Remingtonsgevär; Chassepotgevärens underverk ha ej varit tillräckliga att förskaffa detta vapen inträde inom den armå, som skall återeröfra Mark Ancona, Umbrien och Legationerna... Raktionen uppträder nu bestämdt med sitt program, hvilket som sagt ej allenast berör Italien, utan äfven hela Europa; dock man vill ej med ens ränna pannan mot alla avårigheter. Man har derför här blifvit tillsvidare ense om att utsprida, det framtidens program skall vara upprättandet af ett italienskt förbund. Jag har i dagarne sett några små mynt, hvilka äro på ana aldan Örglaaa mad FäÄäon Il:a 114 ACK