Göteborgsposten – 25 januari 1868, sida 2

mi.... ar Ra rn Re Vid polisförhöret förklarade sig värdshusidkaren Larsson icke känna till eldens uppkomst. Han hade under eldsvådan befunnit sig å sin biljard. — Några bestämda upplysningar om eldens uppkomst ha icke kunnat vinnas. — Målet uppsköts på åtta dagar Från Stockholm. En falsk profet, En kolportör, förre renskrifvåren Gottfried Lindman, som förut hafi åtskilliga förvecklingar med stockholmspolisen, i det ban af en nära anhörig en gång varit angifven för stöld och ett par gånger blifvit såsom losdrifvare sänd med fångskjuts till sin hemort Göteborg, stod årer i Tisdags inför polisens skrank, denna gång tilltalad för bedrägeriförsök. Lindman hade nemligen till salu utbjudit några läsarskrifter, på hvilkas omslag stod tecknadt: ÅSäljes för 50 öre, som tilldelas en utfattig enka och dess trasiga och hungriga barn; men när han skulle göra reda för hvarest den behöfvande familjen bodde, kunde han det icke. Vid polisförhöret med honom nekade Lindman att ha skrifvit ofvanstående, ehuru han medgaf att det var mycket likt hans handstil, samt påstod till och med att angifvaren vore den dertill skyldige. Då Lindman anhölls, var han sysselsatt med att utdela en på baksidorna af kulörta bokhäftensomslag med versaler illa tryckt proklamation om en uppenbarelse, som han haft på Kinnekulle midsommarsdagen 1866; och lyder proklamationen sålunda: Jag vill att du skall förklara på jorden, att det rike, hvarom jag talar i Mathei 6 kapitels 10 vers, skall regeras af mig såsom öfversteprofet och konung, jemte tolf apostlar, herdar, lärare, diakoner, diakonissor, skaffare, kraftverkare, hjelpare och sjutio äldste. Inga andra styresmän varda, hvarken af mig eller min fader och den helige anda, såsom regerande på jorden ansedda; och skola nuvarande embeten, tjenster, sysslor och uppdrag småningom taga de nämnda bibliska titlarne och egenskaperna. — Ur dagboken förd af Gottfried. Från Landsorten ! Olaga bestraffning. Från Wisby skrifves d. 17 d:s: En infanterist vid Tingstäde kompani, arbetskarlen F. Winter, hade hos justiteombudsmannen anfört klagomål deröfver, att W., hvilken vid mönstringen med nämnde kompani d. 8 Maj 1865 blifvit arresterad för fylleriförseelse, införts i staden och derotådes af militärbesälhafvaren älagd åtta dagars vaktarrest, hvarjemte åtskilliga i sammanhang dermed begångna olagligheter i Winters behandling under arresttiden anmäldes. Uti skrifvelse af d. 20 Okt. 1865 erhöll krigsfiskalsembetet justitieombudsmannens uppdrag att härför tilltala militärbefälhafvaren generalmajoren H. Gyllenram, hvilket ock skedde uti memorial af d. 23 November samma år. Sedan skriftvexling i målet fortgått och vittnesförhör hållits, har krigsfiskalsembetet d. 14 Dec. förl. år afgifvit slutligt utlåtande, deruti yrkas, att generalmajoren Gyllenram, för det han låtit afstraffa underlydande annorlunda än tillåtet är, måtte, jemlikt 2 kap. 30 i krigsartiklarno samt k. cirkuläret d. 26 Nov. 1812, varda dömd till 2 månaders suspension från sin tjenst såsom militärbefälhafvare på Gotland med thy åtföljande lönefomåner, äsfvensom förpligtad att för det lidande Winter genom arreststraffets förvandling till vaktarrest må anses hafva undergått, ersätta denne med det belopp k. krigshofrätten kan finna skäligt; hvaremot Winter anses icke kunna fällas till något ansvar i följd af anförda klagomål. Mördaren Lars Jönsson i Malmö var i Tisdags åter inställd till ransakning å cellfängelset. Protokollet åför första ransakningen justerades och dess innehåll godkändes af Lars Jöosson, hvilken äfven nu försäkrade, att det icke varit hans mening att döda Jöns Persson, utan att denna tanke först hemma hos denne uppvaknat hos Lars Jönsson och han utfört den af förtviflan öfver sin utblottade belägenhet. Den anklagade tycktes för öfrigt vara gripen af en allvarlig ånger öfver det föröfvade brottet. En liten episod, som under början af ransakningen inföll, gjorde ett djupt intryck på såväl den anklagade som på de närvarande. Hans hustru hade nemligen tagit med sig deras äldsta barn, en liten vacker flicka med stora blåa ögon, och då hon efter en stund varseblef sin fader, utropade hon strålande af glädje: Se, der är far! Den anklagade började härvid snyfta konvulsiviskt och modren gret bittert. Den som vittne inkallade handl. Holmgren förklarade, att den anklagade alltid i hans tjenst uppfört sig utmärkt väl och varit tyst och arbetsam, ehuru något skygg i sitt väsende. Dagen före Julafton hade han och hans hustru varit hos hr Holmgren och begärt att få låna penningar, hvilket han likväl nekat emedan han ansåg dem vara i temligen goda omständigheter. Föregående Jul hade de på samma sätt begärt ett lån och då erhållit det, samt sedermera efter hand afbetalt det. Ordföranden förklarade sig dessutom på enskild väg ha inhemtat, att den anklagade under den tid han varit i tjenst hos handl. Rydberg, äfven förhållit sig väl och till sin busbondes belåtenhet. Hustru Elna Jönsson, syster till den i Ostindiefararegatan boende arbetskarlen Ola Jönsson, af hvilken den anklagade hoppats få låna penningar genom Jöns Perssons bemedling, sade sig känna igen den anklagade, hvilken tvenne gånger sökt hennes bror. D. 29 Dec. hade han sista gängen varit der och dervid yttrat till vittnet, att han trodde sig möjligen skola få låna en del penningar af hennes bror. På hennes fråga hvem han var, hade han sagt sig vara särgare hos handl. Holmgren, och för penningarne hade han förklarat sig vilja köpa en tomt, hvilken äfven en annan person önskade inköpa. På orförandens allvarliga updmaning till den anklagade att bekänna, om han förut begått något brott, försäkrade han gråtande, att han aldrig gjort det, utan alltid varit ärlig och trogen. Allmänna åklagaren öfverlemnade härefter målet åt domstolens pröfning, yrkande ansvar på Lars Jönsson enligt lag för mord och rån. Mot den anklagades hustru hade intet bevis förekommit om att hon varit medvetande om brottet, hvarför han afstod från allt ansvarsyrkande mot henne. Den anklagade förklarade sig beredd att underkasta sig det straff, som kunde honom ådömas enligt lag. Från llufvudstaden. I Onsdags tillkännagals å slottet förlofningen mellan adjutanten hos konungen, kapt. A. M. O. Reuterskjöld och hoffröken hos drottningen fröken Charlotta Wrangel. — Den vid Stockholms tullkammare de