Och hvilken klang, så underbar, så ljufl Ditt drömda Eden har du funnit åter Och af lycksalighet ditt öga gråter — Såg, känner du väl denna trollmakt nu? Det konstnärn är, som med sitt snilles flamma Upplyser tid som var och tid som är; Profetiskt hörs hans vigda mun framstamma Hvad sjelfva framtidea i skötet bär. Med mejseln, penseln eller pennan manar Han fram i verkligheten hvad han anar Och hvad hans siaranda honom lär. Hell dig, o skald, som ljungens blomma lärde. Doe sköna sånger, älskade i nord, Som Sylvias visor gaf ett högre värde, När du dem klädde uti diktens ord, Som tecknat Drakenhjelm och stolt Regina, I drag så oförgängligt sanna, fina, Som om de verkligt tillhört denna jord. Utaf din andes skapelser jag manar Fram några få, o skald, att hedra dig, Ty du uti do verk du stundligt danar Med ädel diktkonst ädelt hedrar mig. Så träden fram, I barn af skaldeanden, Dem skaparviljan fäst vid stoftebanden, Strön edra lagrar uppå skaldens otig! Härpå framträdde Gustaf II Adolf och Regina, hvilka ställde sig vid sidan af skaldens byst; — Drakenhjelm och Lisette utförde en scen ur Etfter femtio år; Leonora sjöng sin ballad ur Kung Karls jagt; Anemotis den vackra sången O Hellas barn ur Prinsessan af Cypern; Brita Skrifvars, Titian, Stina ur Marknaden i Wasa, Kabys ur BSkärgårdsäfventyret, Veteranen oeh Soldatgossen ur Vetoranena jul reciterade eller rjöngo i hvar sin tur något stycke ur sina resp. roller och intogo seden alla plats i gruppen gring bysten. Professor Estlander föreslog härefter Z. Topelii välgångsskål i ett längre, anslående tal, för hvilket Topelius tackade med vanlig anspråkslöshet. : Aftonens lifvade samqväm fortsattes sedan under musik, sång och litet dans. Lyckönskningstelegrammer fick Topelius emottaga från flera orter, bland annat ett helsningsbref från Runeberg. ——— ——A—A — —— — .X—..x2222 —