Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 3

vare 11111164 sPTAR, II) IIAÅÖ. Prof. Topelius uppvaktades af, förutom många gamla och unga vänner, konstnärer och litteratörer, hvilka till den varmhjertade skalden, publicisten och konstvännen framburo en lyckönskan till fyllda femtio år. I samma ändamål infann sig en talrik samling medlemmar af fruntimmersföreningen, hvars sekreterare prof. Topelius en längre tid varit. föreningens vägnar framlemnades till honom en smakfull bukett, hvaruti följande verser voro instuckne: Du näktergal, hvars sångers harmoni Ger glans åt sjelfva torftigheten i Det arma Suomis undangömda lunder; — Af en förening, der ditt minne är En glanspunkt än, tag byllningagärden bär, I en utaf Din lefnads högtidsstunder! Mild, som Du sjelf, ej tiden i Ditt hår Annu strött rimfrost efter femtio år, Ej vidrört blomstren, doftande och bjerta, Som bilda, — (älsklig såsom få det fanns!) Den oförgängeliga sångarkrans Vi växa sett utur Ditt varma hjerta. O, må i skydd af lagrars höga stam, Ditt andra halfva sekel ila fram, Förutan pröfningars och sorgers smärta! Senare uppvaktades professorn at studenterna, å hvilkas vägnar magister Borenius talade. På aftonen gats, som nämndt blifvit, på teatern ÅRegina von Emmeritz för fullsatt salong och under den största entusiasm. Alla de skönaste ställena i detta så poetiskt rika stycke applåderades ifrigt och vid några af dem ville hänryckningen aldrig taga slut. Den förut omtalade, af m:ll Wiberg framsagda epilogen, var af följande lydelse: Vi grepos djupt af hvad vi sett och hörde, Då äran gafs oss nyss att vara med, När Konungen bland alla kungar förde Er, våra fåder, i den strid, ban stred Med andens styrka ännu mer än svärdens. Det var en stor, en herrlig hjeltesyn, Som lyfte oss från nödens sfer och flärdens Till dessa rymder, hvarest menskoverldens Råmärken uppnå dem vid himlens bryn För hvad oss nu anyo här förtjusat Vi stå i skuld hos samma trolldomsstaf, Som mången gång i våra känslor susat, Likt vårens flägtar, eller i en graf Upplifvat lampor, ren till hälften eläckta, Att de åt döda anleten gett ljus, Och samlat spillror, under skeppsbrott bräckta, Och dagat minnen upp, som legat täckta Af fordna slägtens stoft och seklers grus. Hur dikt och sanning då förtoligt möttes, Likt syskon, hvilka sällan skiljdes åt; Och lojet, som af glädje spratt, ej stöttes, Al mötet med en blick, försänkt i gråt. — Åt hvarje ålder blifvit något gifvet, Som tycktes enkom ämnadt blott åt den: Så mormor, ställd vid gränserna af lifvet, Fann månget ord utur sitt hjerta skrifvet, Der barnabarnet känt sig sjelf igen. Men framför allt var dock det tungomålet, Som ungdom fattar, skaldens modersmål: Han hade öra för det än bland skrålet Af högvis ståt, som blott sin stämma hör; Och hur än bittra skiften följt på blida, Född bundsförvandt, hans hjerta städse slog För alla, som emot sitt öde strida, Och ingen fanns bland dem som sörja, lida, Till hvilkens bistånd det ej vänligt drog. Hur kunde väl bland olycksbarnens skaror Uti vårt samfund konsten stå sitt kast Beröfvadt tröst i fattigdom och faror, Och utan råd, der äfven detta brast? Nej! mästaren i diktens konst ej glömde Bort hennes arma anförvandters nöd: Ej detta slägte, som här gick och drömde Och idealets nektardrycker tömde När det i verkligheten saknat bröd. Fast femti vintrar redan hunnit fälla På detta varma hjertas härd sin snö, Den kyldes ej deraf, och diktens källa År som den varit, ännu samma sjö, Som outtömlig lät sitt strömdrag flöda På föremålen för vår fröjd, vårt qval, Och prisat lefvande, begrätit döda, Och kände hvilan som den tyngsta möda, Och vånner vann i obegränsadt tal. Endera dagen står han ensam åter Af detta skaldeslägte, dit han hör, Och såderns land så vemodsfullt begråter Så många stämmor i sin sängarkör, Med dubbel glädje lyssnar då till rösten, Som sen en menskoålder redan bär Åt alla finska hyddors smärta trösten, At våren sången, sagorna åt hösten, Och lifvets missljud ljuft i välljud klär. Javäll så länge ljungens blommor dofta, Och Sylvias sånger vakna jemte lunden, Skall hjerta efter hjerta tjusas ofta Af detta doft och sång som blifvit bunden Så älskeligt i ord, att ordet klingar Och sväfvar hän, liksom det hade vingar. Hur det här mulna månde eller dagas, Skall ingen stärka tron uppå en lycka, Som ej af nyck kan ges, och icke tagas Af bistra makter; hvilka undanrycka De håfvor, dem oss stundens prosa skänker, IIvars klang är stoftets, om än bjert hon blänker. Efter epilogens slut begärdes och spelades Vårt land. I den derefter gisna festen deltogo omkr. 400 personer. Sedan en sexa blifvit intagen i teaterrestaurationen, intågade man ånyo i teatern, som emellertid genom golfvets upplyftande blifvit förvandlad till salong. Etter det en ouvertyr blifvit uttörd, gick ridån upp. Scenen föreställde ett finskt sommarlandskap. I midten stod Topelii lagerkransade byst, vid hvars fot man såg Diktens genius, hvilken i följande, af Th. Sederholm författade prolog manada fram gestalfor ur Tonelij AÅdramatiale