Rättegångsoch PFolissaker. Rådhusrätten. I gär söretogs i rädhusrättens andra asdelning ransakning med häktade klamparen Carl Wilhelm Bengtsson tilltalad för att i et; anfall af svartsjuka mot jungfru Amanda Mattsson, ha d. 11 sistl. Dec. afskjutit ett med större hagel laddadt skott, hvilket han riktat mot jungfiu Anna Elisabeth Ödqvist, enär han misstagit sig på denna och Amanda Mattsson. Innan ref. går vidare, torde det böra anmärkas, att de mindre vigtiga upplysningar, som redan i referatet från poliskammaren blifvit meddelade, här nedan uteslutas. Likaledes komma några uppgifter som röra åtskilliga enskilda förhållanden, hvilka ej med målet ega direkt sammanhang, att förbigås, så mycket mera som med anledning af ifrågavarande brott illviljan funnit alltför stort spelrum i åtskilliga afseenden. Amandas fader, sjömannon C. M. Mattsson, hade nu lika litet som förut något al vigt att berätta. Han hade visserligen vetat om att Bengtsson och hans dotter voro förtroligare bekanta, men han hade ej hört att de voro förlolvade. Amanda Mattsson tillade, att bennes far ej tyckt om hennes förbindelse med Bengtsson, hvarföre tillsvidare ingenting till honom i saken yttrats. Hvad angick den fruktan hon på de senare dagarne hyst för Bengtssons svartsjuka, så hade hon ej fruktat något för sin egen person. Då hon undvikit B. de aftnar hon gått hem från repetitionerna på arbetareföreningens teater, så hade det varit derföre att hon fruktat det B. skulle bli uppretad på dem som följde henne till hennes port. B. hade tillochmed bedt Gud bevara sig från sådana tankar (som att i avartsjukan begå någon våldsamhet, förmodligen). Han hade, då hon fann sig föranlåten att bryta deras förbindelse, yttrat att hans lif var tillspillogifvet. Betty Ödqvists berättelse öfverensstamde fullkomligt med den som hon vid poliskammaren afgifvit. Amanda hade brukat vara rädd för B. då de på qvällarne gingo hem från teaterrepetitionerna. Den ifrågavarande aftonen var förhållandet enahanda. Amanda hade då hon och Betty, samt hrr Carlsson, Lundberg och Nilsfon anlände till Gamla Masthuggstorget sett en karl i Rangströmsliden, hvilken hon trodde vara Bengtsson. Amanda hade då bedt hr Nilsson gå och taga reda på den misstänkta figuren. Det var verkligen Bengtsson. Flickorna och ynglingarne togo en annan väg upp till Mattssons bostad för att undvika den i Rangströmsliden ströfvande gamle turken B. Amanda var betänkt på att gå till sin gifta syster och lägga sig, wen repade dock mod, Betty trädde in på gården till Mattssons hus och — skottet small. Ett par af hageln gingo igenom hennes hufvudduk, men genom försynens skickelse blef hon till sin person oskadd. Icke ens hade hon märkt att, såsom det i polisrapporten stod omnämndt, något af hennes hår blilvit af haglen afslitet. Kopparslageriarbetaren S. Backman berättade att en del af haglon i skottet gått in genom hans fönster och passerat hans hustrus ansigte så nära att det sved i huden at lufttrycket. Ett täcke som hängde framför kakelugnen bief genomborradt på fem atällen. Tvenne hagel hade anträffats afplattade mot kakelngnen. Amanda NMattsson tillade, på derom framställd fråga, till sin förra berättelse att då Bengtsson i allen under ett al sina anfall af svartsjuka fattat henne i nacken och under hakan samt lyft henne, så visste hon ej om detta skett i ond afsigi, ty han hade derefter lystat henne under armarne och utropat, att han skulle kunna bära henne genom verlden. Hvad beträffade de gåfvor hon af B fått hade bon, sedan hon slagit upp med honom, velat återlemna ett ur som hon af honom erhållit, men han hade icka velat emottaga det, enär detia skulle skett på vägen. En annan gång hade hon hast med sig uret för att återlemna det, men då icke råkat B. Bengtsson uppgaf då han fick redogöra för sina efnadsförhåtlanden, att han var född 1825. Han rodde sig ha blifvit gift år 1847 och hans hustru rade, trodde? han, aflidit 1863. Han och Amanda nade varit bekanta, men någon sormlig förlofning jade ännu ej skett då han ej kunnat få ett bestämdt var af henne. Hon hade på senare tiden kommit ent hem på aftnarne då hon varit på teaterrepetiionerna. Angående orsaken hvarför han aflossade skottet serättade han, att han tagit med sig bössan ut, emelan han skulle aflossa ett i densamma liggande gamnalt skott, i anseende till att han lofvat att låna össan åt en bekant. Då han, såsom i förra referaet omnämuts, al hr Nilsson fått underrättelse om att Amanda befann sig i närheten af sitt bem, gick han n på gården för att skjuta af skottet och Åse hvad o skulle tänka om den saken. Som skottet var ammalt vågade han dock icke afskjuta det på an