Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 2

— Vågar jag visa er mitt svaga försök? frågade han, och utan att vänta på hennes svar skyndade han tillbaka till det ställe han lemnat. Flickan lät sin häst gå framåt och när Dallas lutade sig ned för att upptaga papperct, var hon vid sidan om honom: då han upplyfte sitt hufvud uppfångade han för en sekund den lugna milda blicken ur hennes klara ögon. Han rodnade för denna blick, så full af vänlighet och deltagande var den, och han erfor ett stygn i sitt hjerta då han hastigt tänkte på att han en gang skulle ha kunnat möta en sådan qvinna såsom hennes like och med de förnämsta och stoltaste täflat om hennes hand. Detta var nu förbi; men åtminstone kunde, äfven han sola sig 1 hennes närvaros korta ljus. Hon lade tyglarne öfver sir Lancelots hals och tog den lilla teckningen ur hans hand med ett blygt uttryck af tacksamhet. — Jag är ej kännare, sade hon då hon sett på ritningen och han betraktat henne med hela sin själ i sina ögon; men jag tror att det är mycket väl gjordt. Vill ni ej sluta den? Eller kanhända det finnes några andra utsigter som ni skulle vilja afteckna? Jag är säker på att min onkel, sir Thomas Boldero, skulle gerna bereda er all möjlig lätthet dervid. Han är stor älskare af konsten och hyser mycket intresse för konstnärer. — Ni är mycket god, sade Dallas, Jag kommer att dröja i Amherst ett par dagar till och jag skall taga mig friheten att göra några skizzer — denna ståtliga grupp af sykomorer till exempel. Gorfa)