Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 2

— Jaså, sir Lancelot. ni vill ej och jag måste sålunda sjelf taga upp den. Hon var just i beredskap att hoppa ned ur sadeln, då George Dallas steg fram bland träden, tog upp hatten och räckte henne den med en bugning. Den unga damen betraktade honom förvånad, mnn uttryckte sin tacksamhet med en sjelfbeherrskning, som han var långt ifrån att dela, hvarefter hon satte på sig hatten under det sir Lancelot stampade otåligt. — Tack, sade hon, jag såg ej att någon var i närheten. — Jag satt derborta, sade George pekande på den plats hvarifrån han kommit, på en kullfallen trädstam och höll på att afteckna utsigten då ni red upp. Hon rodnade, såg intresserad ut och sade tvekande, sedan hon befallt sir Lancelot att stå stilla: — Är ni artist, sir? — Nej, svarade han, åtminstone blott obetydligt; men detta ställe är så vackert, att jag blef frestad taga en liten skizz deraf. Men jag fruktar att jag varit för närgången ; kanhända främmande ej ha tillträde här. — Ack jo, svarade hon hastigt. Vi ha ej många främlingar i denna trakt; men de äro alla välkomna in i parken, om de så önska. Hade ni slutat ert utkast? frågade hon blygt med en blick på det papper som fallit till marken då Dallas reste sig upp och af den lätta vårvinden förts inom synhåll. George såg blicken och var tacksam för hvarje förevändning som kunde förlänga samtalet ett par minuter.