skar vred och vände obeslutsamt bland de högar som lades framför honom. Straxt derefter inträdde hans mor och tog den stol bodbetjenten, en beskedlig person i glasögon, räckte henne. Hon frågade också etter handskar och då bodbetjenten vände ryggen åt disken smög hon hastigt en papperslapp i sin sons händer. Följande ord voro skrifna med blyerts på papperslappen: Hos dentisten Davis midtemot om tio minuter. — Dessa passa, tack. Jag tror ni sade tre shillings och sex pence? sade George till bolbetjenten, som efter att ha lagt ött antal handskar framför Mrs Carruthers att välja ibland nu hade tillfälle att egna sin uppmärksamhet åt den mindre betydande kunden. Ja, sir, tre shilling och sex pence. Blott ett par, sir? Ni skall finna att de äro mycket starka, sir. — Ja, ett par är nog, sade George. IIan såg stadigt på sin mor då han på väg till dörren passerade förbi henno och åter väcktes en liflig harm till lif i hans hjerta — en harm som ej hade henne utan hans stjuffader till föremål. — Den uslingen! mumlade han i det han gick tvärs öfver gatan, hvad rätt har han att behandla mig som en hund och henne som en slafvinna? Jag har ej gjort något och skulle vid himlen ej kunna göra något som kuade rättfärdiga en sådan behandling. 2