Göteborgsposten – 22 januari 1868, sida 1

— Hvad kallade ni honom? — Carruthers — Capel Carruthers. En grellig familj nere i Kent. — Åh tusan! sade Deane i det han drack ur sitt vin, åter tyllde sit glas och sköt buteljen till sin bordskamrat; den gamle gemtlemannen fruktar således ej för sin egen person, sägur ni; för hvem är det då han fruktar ert daliga inllytande? — För hans nicce, som bor hos dem. — Hvad är hennes namn? — Clare. Clare Carruthers! Är det ej ett vackert namn? — Jo bevars, sir! Och denna nigce, hurudan är hon? George Dallas försökte uppfatta uttrycket i hans ögon, hvilka det beständiga anlitandet af bägaren gjort något sväfvande och dunkla, medan han till hälften skrattande yttrade: — Ni tycks ha fattat ett stort intresse för samiljen, Deane? Utan den ringaste förvirring svarade Mr Deane: — Det är blott för karaktorsstudium och en önskan att få lära känna folk, som jag gör mina frågor. Är Miss Clare vacker? — Jag har blott sett henne en gång, och då ej fullt tydligt. Men hon föreföll mig att vara mycket älsklig. — Alsklig: Och den gamle mannen vill ej ha er till något pris? Det är mycket bedröfligt, eller hur? — Bedröfligt! sade Dallas, det är mer än bedröfligt,